| Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LINDA lin3da2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er L. Paulinus Gothus Pest. 93 a (1623)); äv. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) LINDE lin3de2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (bredt) band, vanl. avsett att lindas omkring ngt; binda (se BINDA, r. l. f. 1). — jfr BENLINDA. — särsk.
a) (numera knappast br.) om binda avsedd till omlindning av en (sjuk) lem l. förbindning av sår. HH 20: 144 (c. 1565). (Den skadade bör) förbindas ordinairt med lindor. Martin Bensj. 45 (1782). Balck Idr. 1: 213 (1886; för omlindning av en hästs ben).
b) (i sht förr) bredt band (av ylle) varmed spädbarn omlindas (stundom på sådant sätt att armarna hållas tätt intill bålen o. benen hållas sträckta intill varandra så att de icke kunna röras). VarRerV 10 (1538). Lindan tienar .. at räcka ut Barnets Armar och Ben. Hoorn Jordg. 1: 280 (1697). Bruket, att ifrån hals till fötter inlinda barnet uti en hårdt och fast åtsittande linda, är .. förkastligt. Alm. 1876, s. 45. Väring Vint. 130 (1927). — jfr BARN-LINDA.
c) i symbolisk o. bildl. anv. av b.
α) (i sht i vitter stil, numera föga br.) mera egentligt, i fråga om person, ss. beteckning för spädbarnsåldern; i sht i sådana uttr. som då han osv. låg i linda(n) l. sin linda, då han osv. (ännu) var (späd)barn. I, från lindan, under resp. allt ifrån spädbarnsåldern. Hon (var) min största plåga som hon altidh har wari ifrån iag låg i lindan. Horn Lefv. 84 (c. 1657; rättat efter hskr.). Klang min Bacchus! från min linda / Dig jag älskat och du mej. Bellman (BellmS) 4: 141 (1771). Crusenstolpe Tess. 2: 20 (1847).
β) i bildl. anv. av α; särsk. i fråga om utvecklingen inom kultur, vetenskap, konst o. d.; stundom svårt att skilja från liknande anv. av LINDA, sbst.1 (se d. o. 1 slutet). Kväva (ngt) i lindan; jfr KVÄVA 2 i. Men Tron låg än i linda. Runius (SVS) 1: 60 (c. 1710). Ett land, .. der konster och vetenskaper ännu .. lågo i sin linda. Ekelund 1FädH II. 2: 105 (1831). Wennerberg 2: X (1882: qväfva). DN(A) 1933, nr 182, s. 3.
d) till prästens mässdräkt hörande band som fästes om midjan, midjeband. Bælter Cerem. 176 (1760). Fornv. 1910, s. 171.
e) (i fråga om ä., i sht romersk-katolska förh.) bredt band som hörde till den kyrkliga skruden (o. som vanl. hängde ned rundt axlarna, varvid bandändarna korsades över bröstet), stola; i ssgrna HALS-, KORS-LINDA.
3) (†) om girland l. krans av blommor. En linda af narcisser. Atterbom SDikt. 1: 220 (1809, 1837). — jfr BLOMSTER-LINDA.
4) [utvecklat ur 1 c β] (†) början, begynnelse; i uttr. från världens första linda, från världens begynnelse. TRudeen Vitt. 173 (1702). Frese VerldslD 46 (1716, 1726).
-DON. (i sht förr) lindekläder. Hildebrand Medelt. 1: 119 (1880). Kuylenstierna-Wenster 9Kamr. 8 (1920; i bild). —
-KLÄDER, se C.
B (till 1 b; †): LINDA-BARN, se C. —
-KLUT. (linda- 1749. linde- 1659) = LINDA, sbst.2 1 b. (Barnet) In swept i lindeklutar små. Kolmodinus Gen. B 8 a (1659). Lind (1749; under windel-tuch). —
-KLÄDER, se C.
C (till 1 b): LINDE-BAND. (lind- 1745—1755. linde- 1732—1896) (†) = LINDA, sbst.2 1 b. Kolmodin QvSp. 1: 355 (1732). Hallstén o. Lilius (1896). —
-BARN. (lind- 1790—1847. linda- 1685—1847. linde- 1674 osv.) eg.: spädbarn som klädts i linda; numera vanl. allmännare: spädbarn. Gadelius Tro 2: 319 (i handl. fr. 1674). SvD(A) 1933, nr 339, s. 16. särsk. (ngt vard.) bildl., för att beteckna ngn l. ngt ss. outvecklad (outvecklat), barnslig(t) l. dyl. Wieselgren SvSkL 4: 123 (1847; om den periodiska pressen). Bergman JoH 9 (1926; om ung man). —
-KLUT, se B. —
-KLÄDER, förr äv. -KLÄDE. (lind- 1841. linda- 1526—1906. linde- 1526 osv.) (i sht förr) om lindebarns linda (o. övriga klädespersedlar). Luk. 2: 7 (NT 1526).
Spalt L 785 band 16, 1940