Publicerad 1940   Lämna synpunkter
LITTERATÖR lit1eratö4r l. li1-, l. -œ4r, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(lit- 1818—1904. litt- 1787 osv. -eur 1787—1831. -ör 1793 osv.)
Etymologi
[jfr d. litterator, litteratør, t. lit(t)erator, fr. littérateur; av lat. lit(t)erator, eg.: person som lär barnen bokstäverna, språklärare, till lit(t)era, bokstav (se LITTERA)]
1) (†) person som ägnar sig åt studier l. lärd forskning, vetenskapsidkare; lärd; litteraturkännare. Lyceum 2: 155 (1811). SPF 1840, s. 70.
2) person som (yrkesmässigt) sysslar med litterärt arbete; författare, skriftställare; numera ofta i mer l. mindre ringaktande anv.: skribent. Kellgren (SVS) 6: 171 (1787). En sann litteratör (det vill säga en litteratör med snille ..) är såsom sådan öfver allt stånd. Geijer I. 5: 166 (1811). (Pietro Aretino) är den moderna tidens förste frie litteratör. Schück AllmLittH 3: 285 (1921). Han .. rör sig helst bland konstnärer och litteratörer. Kihlman NordProfil. 291 (1930, 1935). — särsk. (†) litterär(t) biträde l. rådgivare vid en teater. FinBiogrHb. 2384 (1903; om förh. under 1880-talet).

 

Spalt L 862 band 16, 1940

Webbansvarig