| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LJUG jɯ4g, äv. LJUGA jɯ3ga2, oböjl. sbst., n.
(i vissa trakter, vard.) lögn; äv. oeg.; numera nästan bl. i uttr. det var l. blev l. blir l. skall bli ljug l. (mindre br.) ljuga o. d., det var icke sant; det blev icke l. skall icke bli ngt av med det, det gick icke alls o. d.; ”det var l. blev l. skall bli lögn”. Samme räkenscap ähr inth[et] annatt (än) liugh och bedrägerij. SkrGbgJub. 6: 15 (1587). Jag (fick) order att kapplaka på vanligt sätt. Men det blef ljuga det! Alla bandgjordena voro virade med bast och fastnaglade som i berg. Carlén Köpm. 2: 392 (1860). Litet ljuga pryder tal! Arkadius Pakkala 33 (1895). Ska han bo här då? Nää, dä blir ljug, dä! Engström Glasög. 83 (1911). Han sa, att han hade varit anställd vid hovet, men det var ljug. Sjöberg Kvart. 704 (1924).
Spalt L 951 band 16, 1941