LJURANGEL jɯ3r~aŋ2el l. LJURÅNGEL ~oŋ2el l. LJURÅNGER ~oŋ2er l. LURANGEL lɯ3r~, r. l. m.; best. -n; pl. -nglar resp. -ngrar; l. LJURÅNGRA ~oŋ2ra, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(ljur- (liu-) 1561 osv. lur- 1897 osv. -angel 1746 osv. -ånglar, pl. 1914 osv. -ångra (-ong-) 1755 osv. -ångrar, pl. 1561 osv. — i ssg: -angle- 1746. -ånger- 1561 osv. -ångra- 1755 osv.)
Etymologi
[fsv. lurangel; första ssgsleden möjl. (dialektal sidoform till) LJUD, sbst.2; ett ”ljud” på ett träd bildar ett synnerligen hårdt trävirke, som (bl. a. i sen tid hos lapparna) användts till spjutskaft o. d.; senare ssgsleden ANGEL, sbst.2, resp. ombildning därav]
Ssg: LJURANGEL- l. LJURÅNGER- l. LJURÅNGRA-, förr äv. LJURANGLE-STÅNG. (-angle- 1746. -ånger- 1561 osv. -ångra- 1755 osv.) (förr) hist. (stång utgörande skaft till) ljurangel. Svart G1 23 (1561). Spak BlVap. 17 (1890; om förh. på 1500-talet).
Spalt L 964 band 16, 1941
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
