Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LOKOMOTIV lωk1ωmωti4v l. lω1-, äv. lok1– l. lå1-, l. -om- l. -åm-, l. -mo- l. -må-, adj.
Ordformer
(förr äv. loc-)
Etymologi
[jfr t. lokomotiv, eng. locomotive, fr. locomotif; av lat. locus (se LOKUS) o. mlat. motivus, som orsakar rörelse, pådrivande (se MOTIV)]
1) (numera föga br.) som åstadkommer l. strävar att åstadkomma l. avser förflyttning från en plats till en annan. Höijer 4: 44 (c. 1812). Användandet af ånga för locomotiva ändamål på land. JernkA 1836, s. 121. Ymer 1916, s. 57.
2) (†) som kan förflytta sig l. transporteras från en plats till en annan. Törneros Bref 2: 212 (c. 1830). Locomotiva ångmachiner (dvs. lokomotiv). Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 9. Dalin (1871).
Avledn.: LOKOMOTIVITET, r. l. f. [jfr fr. locomotivité] (†) till 2: förmåga att förflytta sig från en plats till en annan. Törneros Bref 2: 212 (c. 1830).
Ssg: lokomotivitets-redskap. (†) organ varmed ett djur kan förflytta sig. Billing Hipp. 153 (1836).

 

Spalt L 1052 band 16, 1941

Webbansvarig