Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LOM, adj.2
Etymologi
[sv. dial. låmer, lomer, person som går o. drar fötterna efter sig; till LOMA, v.1]
(†) trög, senfärdig; äv. i substantivisk anv. en lom(er), en trögmåns. Schenberg (1739). Schultze Ordb. 2733 (c. 1755). —
Avledn.: LOMMIG, adj.1 (lom-, lomm-) (†) trög, senfärdig (i sin gång); som drar benen efter sig. Wasenius NorrlBoskSk. 64 (1751; om hästar). Lindfors (1815; ”pop.”).

 

Spalt L 1054 band 16, 1941

Webbansvarig