Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LOTTO lot4ω l. -o l. -å, n.; best. -t.
Ordformer
(loto 1839. lotto 1785 (: Lotto-bordet) osv.)
Etymologi
[jfr fr. loto; av it. lotto, eg.: lott, urspr. lånat från germ. spr. o. etymologiskt identiskt med LOTT, sbst.2]
(i sht förr) visst hasardspel (sällskapsspel) som i allm. spelas med kort l. bräden indelade i rutor med o. utan nummer i förening med ngn anordning för att gm lottdragning få fram visst nummer, varvid den ruta markeras, som har det dragna numret, o. den spelare vinner, som först erhåller den fastställda kombinationen (vanl. en rad) av markerade rutor; äv. konkret, om de till spelet hörande pjäserna. SP 1792, nr 1, s. 2. Castrén Creutz 322 (1917). — särsk.
a) [efter fr. loto dauphin] (förr) i uttr. lotto dauphin, om viss variant av spelet. Kellgren (SVS) 6: 256 (1790).
b) (†) bildl.: lotteri, slump. Almqvist Herm. 181 (1833).
Ssgr (i sht förr): LOTTO-BORD. för användning vid lottospel. Tersmeden Mem. 6: 10 (1785). —
-HJUL. för lottdragning i lottospel. Kullberg SommarSmål. 35 (1847). —
-SPEL. SP 1792, nr 112, s. 2. Lenngren (SVS) 2: 198 (1797). Wedberg Palmsv. 109 (1931).

 

Spalt L 1095 band 16, 1941

Webbansvarig