| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUCKER luk4er, stundom LOCKER lok4er, förr äv. LÖCKER, adj. -kra; -krare. adv. -T; förr äv. LUCK, adj.
1) om jord: vars minsta beståndsdelar hava obetydligt sammanhang sinsemellan, icke fast l. styv, lös, lätt; porös, genomsläpplig. Hiärne 2Anl. 145 (1706). (Vid skötsel av åker iakttages) at han medelst arbete hålles lucker och lös. AlmGbg 1758, s. 32. Sandige och lukre jordmoner. BtVLand 5: 226 (1787). Geete o. Grinndal 19 (1923).
2) om massa o. d.: vars olika delar hänga löst tillsammans; äv.: porös; i sht om mer l. mindre pulverformig massa. Rinman JärnH 1021 (1782). (Genom jäsningen) blir degen lucker och brödet poröst. ArbB 23 (1887). Den luckra, upptöade snön. TurÅ 1905, s. 396. Magnesiumoxid .. utgör ett vitt, luckert .. pulver. Starck Kemi 141 (1931). — särsk.
a) om substans i människo- l. djurkropp, övergående i bet.: lös, svampaktig, svampig. Schützercrantz 2Förlossn. 163 (1786). En lucker hornsubstans. BihVetAH XXIII. 4: nr 4, s. 26 (1897).
b) i allmännare anv., om sak som består av l. är sammansatt av flera olika delar: så beskaffad att de olika delarna befinna sig på relativt stort avstånd från varandra, icke tät, gles (se GLES, adj. 1). En lucker ismassa (i en ishög smältes) fortare än en tätt lagd. Juhlin-Dannfelt 178 (1886). En mer eller mindre gles och lucker matta af brunmossor. Hellström NorrlJordbr. 54 (1917). — (†) Den ena (raden av typer i en kolumn) får icke i Vinkelhaken vara starkare prässad; och den andra lucker eller mera löst och mindre strängt utslutad. Täubel Boktr. 1: 84 (1823). — särsk.
α) om tyg l. vävnad: som har relativt stort avstånd mellan trådarna; äv. om tråd: icke fast, lös. Collan Kalev. 1: 368 (1864). Ett tjockt tyg af lucker väfnad. SvAlm. 1881, s. 47. Luckert väfda .. underkläder. 2NF 14: 366 (1910).
β) (i fackspr.) om ax l. klase: vari de olika blommorna befinna sig relativt långt från varandra. UtsädT 1896, s. 151. Holzhausen VäxtInomh. 416 (1924).
c) (mindre br.) bildl.: icke fast, lös. Compositionen (i teaterpjäsen) är nog lucker. Hammarsköld SvVitt. 2: 180 (1819). Äfven hos de bästa voro familjebanden lockra. Grebst 1År 137 (1912). Bayrare .. med knifven locker i stöfvelskaftet. Berg Germ. 212 (1916).
2) till 2. Obrunnen gödsel utmärker sig genom en stor luckerhet. Arrhenius Jordbr. 1: 84 (1859). särsk.
LUCKRA, v., se d. o.
Spalt L 1121 band 16, 1941