Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUFTRÖR luf3t~rö2r l. ~rœ2r, n.; best. -et; pl. =.
a) anat. hos människan o. andra högre djur: sammanfattning(en) av de nedre luftvägarna (från o. med luftstrupen o. nedåt); ofta med tanke företrädesvis l. enbart på luftstrupen; i pl. vanl.: luftrörsgrenar, bronker. Wäderstrupe, Lufftrör. Linc. (1640; under respiramen). Han hade .. i Halszen och Luff(t)röret en brännande heeta. Tranæus Medewij 4 (1690). Luftröret, Som går från mun til Lungan delas uti Knappen, Luftstrupen och små Rören. Hernquist Hästanat. 94 (1778). Kronisk sjukdom i struphufvudet, luftstrupen eller luftrören. SFS 1905, Bih. nr 45, s. 4. Söderström LäkKvacksalv. 129 (1926).
b) zool. hos lägre djur (insekter): andningsrör, traké(förgrening). Insectens andehål, hvarest luftrören eller lunge piporne hafva sin utgång. VetAH 1746, s. 50. Dahm Biet 32 (1878).
2) (i fackspr.) rör för tillförsel l. bortledande av luft; ventilationsrör; jfr LUFT, sbst.2 1. Adlerbeth FörslSAOB (1798). I skans (på fartyg) skola finnas .. minst två med hatt och täthuv försedda luftrör, det ena för bortförande och det andra för insläppande av luft. SFS 1915, s. 1480.
3) (i fackspr.) den med luft fyllda slangen på bil- l. cykelring, innerring; jfr LUFT, sbst.2 1 e. Östberg Vel. 109 (1894). Nerén HbAut. 1: 70 (1911).
-SPRINGA, r. l. f. (numera knappast br.) ljudspringa. Sönnerberg Loder 268 (1799). Tholander Ordl. (c. 1875).
Spalt L 1156 band 16, 1941