| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUGN luŋ4n, adj. -are ((†) superl. -est Bullernæsius Lögn. 195 (1619)). adv. -T; förr äv. LYGN, adj.
1) om vatten(samling), sjö, flod o. dyl. l. vind, väder o. d.: utan framträdande rörelse l. blåst, stilla; äv. i utvidgad anv., dels om dag, afton o. d., dels om dal, skog o. d.; jfr LUGN, sbst. 1. Vid lugnt väder. Mot aftonen blev det alldeles lugnt. Sjön låg lugn som en spegel. HH 20: 172 (c. 1585). Vti the lungne dahlar. Scherping Cober 2: 29 (1737). Af 26 dagar är en merändels lugn. VetAH 1789, s. 121. I lugnt flytande åar. Hammarström Sportfiske 112 (1925). — jfr DÖDS-, KAV-, SPEGEL-LUGN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Vtij lugnast watn äre mest ormar. SvOrds. C 7 b (1604). Lungt vatn är gärna diupast. Schultze Ordb. 2876 (c. 1755). I lugnaste vatten gå största fiskar. Weste (1807).
b) (†) i n. sg. i substantivisk anv.: lugnt väder, vindstilla. Hägren pröfvar Storm och Lungt. Frese VerldslD 165 (1726).
2) som håller sig (jämförelsevis) stilla (o. därigenom icke värkar störande), utan l. med bl. ringa aktivitet; äv. bildl. Hålla sig lugn. Schenbergs svinmage och Sjögrens grammatika .. lågo .. helt lugna i kofferten. CFDahlgren 4: 122 (1831). Lugn är handen (hos kusken), när hon .. stadigt bibehåller sin gifna hållning. Wrangel HbHästv. 484 (1885). Folkmassan .. förhöll .. sig anmärkningsvärt lugn. Hellström Malmros 56 (1931). — särsk.
a) psykiatr. om sinnessjuk: som håller sig jämförelsevis stilla o. tyst, icke våldsam; motsatt: orolig; äv. i utvidgad anv., om avdelning med dylika sinnessjuka. Söderström LäkKvacksalv. 211 (1926). jfr HALV-LUGN.
b) i sht sjöt. om kompass: vars skiva icke lätt kommer i svängningar på grund av fartygets rörelser l. skakningar. Hägg PraktNav. 21 (1900).
d) om rörelse: som försiggår relativt sakta, stilla o. regelbundet; jämn, stadig; äv. om vers med tanke på rytmen; stundom övergående i 4 b. Hans lugna steg. Runeberg (SVS) 2: 195 (c. 1836). Timvisarens lugna och jämna gång. SvTidskr. 1873, s. 496. Versen löper så fyllig, lugn och jämn (i dikten Döbeln vid Jutas). Söderhjelm Runebg 2: 374 (1906).
3) om tillstånd, tidsrum, lokalitet, samhälle o. d.: fri från allt som kan störa l. oroa, från större växlingar l. från sensationer, stilla, sorgfri, fridfull; särsk.: fri från krigisk oro l. uppror l. stridigheter o. d., fredlig; jfr LUGN, sbst. 3. Ett lugnt liv. Lugna dagar. En lugn och ostörd utveckling. Han har det lugnt och skönt på ålderdomen. I en lugn och fridfull villastad. En lugn tillflyktsort, vrå. Det har varit lugnt på börsen de senaste veckorna. ÖB 116 (c. 1712). Det mörknade kring land och haf, / Och lugn var natten som en graf. Runeberg 2: 62 (1836). I stormiga tider sammanträdde .. (riksdagarna) ofta, i lugna sällan eller aldrig. Malmström Hist. 1: 2 (1855). Vi .. tillbragte de första åren af vårt äktenskap i en .. lugn och ostörd lycka. De Geer Minn. 1: 129 (1892). När man kunde sitta hemma i sin lugna skrivstol. Fogelqvist ResRot 61 (1926). — särsk. [uttr. avser eg. den ryske befälhavarens rapport om Schipkapassets forcering i rysk-turkiska kriget 1877—1878] (vard. o. skämts.) i uttr. allt lugnt i Schipkapasset, angivande att allt (åter) är i lugn o. ro. Östergren (1932).
4) som är fri från affekter, farhågor, ängslan, tvivel, sorger o. dyl. l. icke oroas av smärtor, obekymrad, icke upprörd l. oroad l. nervös l. otålig; behärskad, sansad, i sinnesjämvikt, besinningsfull; äv. övergående i bet.: sorglös; trygg; stundom närmande sig dels bet.: kall(sinnig), dels bet.: flegmatisk, trankil, långsam, dels bet.: stillsam, diskret; jfr LUGN, sbst. 4. Han är lugn till sinnes. Nu kunna vi vara lugna för (l. mot) överfall. För honom kan jag vara lugn nu. Han kände sig icke lugn, förrän testamentet var ordnat. Han hade det lugna medvetandet att ha gjort sin plikt. Det känns (l. är) lugnt att sitta inomhus under ett sådant oväder. Hon tog saken helt lugnt. Tag det lugnt l. var bara lugn (vard.), var inte nervös l. otålig, förlora inte besinningen! Man kan lugnt påstå, att han nu är utom all fara. Han var nästan allt för lugn. Lillienstedt Vitt. 266 (c. 1675). Lugn stod han mot Europa, / en skägglös dundergud. Tegnér (WB) 3: 66 (1818). Sitt du lugn i lunden / .. / sköna Ingeborg! Därs. 5: 69 (1825). Jag är lugn, lugn — som en — filbunke. Jolin Kom. 20 (1845). (Soldaten Munter har) Lagt sig här till rast i backen / Och vändt lugnt i vädret klacken. Runeberg 5: 64 (1857). För arbetaren är det i allmänhet .. lugnast att erhålla lönen för tid. EkonS 1: 418 (1894). Emma sökte tala henne lugn. Hallström NNov. 108 (1912). Där kom han lugn och obesvärad med händerna på ryggen. Bergman JoH 49 (1926). Du kan ta det lugnt. Gullberg AndlÖvn. 76 (1932). — jfr BOND-, KO-, SAMVETS-, SINNES-LUGN m. fl. — särsk.
a) (vard.) övergående i bet.: säker, förvissad, viss; i uttr. vara lugn (för ngt). Var lugn för att han kommer! Jo, var (så) lugn, han kommer nog. Jolin Smädeskr. 83 (1863). Du kommer väl snart igen, Valdemar? .. — Det kan du vara lugn för. Janson Ön 114 (1908).
b) i utvidgad anv.: som vittnar om l. präglas av frihet från affekter osv., som vittnar om behärskning osv.; jfr 2 d. En lugn och saklig diskussion. Den lugna eftertanken. Hennes lugna blick. Lidner (SVS) 2: 461 (1786). En lugn och noggrann beräkning. Järta 1: 43 (1809). Hennes lugna och klara förstånd. De Geer Minn. 1: 4 (1892). — särsk. (jfr 3) om tidsrum l. i fråga om sömn l. död o. d. Patienten har haft en lugn natt. Lugn sömn. En lugn och stilla död. Han insomnade lugnt och stilla. Tegnér (WB) 5: 129 (1820). Innan pat(ienten) kommer i lugn narkos. LbKir. 1: 438 (1920).
5) som ger ett intryck av lugn o. ro l. värkar lugnande; om skriftlig l. muntlig framställning: väl avvägd o. jämnt flytande. Den lugna storheten, den djerfva frihetsanden (hos fäderna). Tegnér (WB) 2: 77 (1812). Jag har gjort allt för att svalka .. (den överspände ynglingen) med lugna empiriska rön. Topelius Fält. 5: 33 (1867). Enskilda verser (i Franzéns dikt Det nya Eden) .. hafva en hög och lugn skönhet. 3SAH 2: 204 (1887). (Elevens) geologiska uppsats var lugn, klar och bevisande. Swensson Willén 71 (1937). — särsk. om färger, linjer, mönster, ljus o. d.: som gör ett diskret o. behagligt intryck. Mattor med små, lugna mönster. Den gamla kyrkans lugna, rena kontur. En stjerna brinner lugnt, men ändå klart. Jolin UHansDr 21 (1860). En värdig och lugn, i varma färger hållen ornering. Karlin Konstsl. 20 (1886). (Sundets) stränder omväxla af odlade fälts lugna linjer och yfviga dungars mjuka bågar. Söderhjelm Runebg 2: 7 (1906).
-GÅRD. (†) skogsv. av buskar, kolved o. d. omkring kolmila anordnat skydd mot blåst. Wallner Kol. 12 (1746). JernkA 1827, s. 162. —
-SVALL. (numera föga br.) sjöt. dyning (se d. o. 1), dödsjö. Quensel Alm(Jönk.) 1723, s. B 3 a. Östergren (1932). —
-TID. (lugn- 1803. lugne- 1743) särsk. (†) till 1: tid med vindstilla. Nordenflycht Turt. 10 (1743; i bild). VetAH 1803, s. 8. —
-VATTEN. (ständigt) lugnt vatten (särsk. i vattendrag mellan forsar); (del av l. ställe i) vattensamling l. vattendrag med dylikt vatten. Triewald Förel. 2: 237 (1729, 1736). Råne elf .. vidgar sig i sitt nedre lopp till flere lugnvatten. Höjer Sv. 3: 337 (1883). Mete i lugnvatten, d. v. s. i sjöar och tjärnar samt sakta rinnande elfvar och åar. Schröder Fiske 16 (1900). —
-VÄDER. [y. fsv. lwgn vädher (PMånsson 294)] (i sht i fackspr.) (period av) lugnt väder l. vindstilla. Swedberg SabbRo 868 (1689, 1710). Lugnvädren äro talrikast om vintern. SvSkog. 87 (1928). —
B (†): LUGNE-TID, se A.
C: LUGNT-FLYTANDE, se A.
Spalt L 1162 band 16, 1941