| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LULL lul4, sbst.2 o. oböjl. adj.; ss. sbst. r. (SkrModersmLärF 24: 38 (1924)), ngn gg n. (Högberg Frib. 166 (1910)); best. -en, äv. -n.
I. sbst.: (lindrig) onykterhet; numera nästan bl. (i vissa trakter, vard. o. skämts.) i uttr. på lullen, förr äv. på lull, (lindrigt) onykter, på ”tre kvart”. Lannerstierna Vitt. 32 (1791). Håll dig nykter, blif ej på lull! CFDahlgren 1: 94 (1824). Att gå i ständigt lull. Högberg Frib. 166 (1910). Gå och vara på lullen. SkrModersmLärF 24: 38 (1924).
II. (†) adj.: (lindrigt) onykter, på ”tre kvart”. Han drack och blef lull. Wadman Saml. 1: 101 (1830). CFDahlgren 2: 179 (1842).
Spalt L 1178 band 16, 1941