Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUR lɯ4r, sbst.1, m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar; förr äv. LURE, m.
Ordformer
(lu(u)r (luur, lwr) 1541—1891. luhre (lwre) c. 1600 (i rim)—1621 (i rim))
Etymologi
[av mnt. lūr; till LURA, v.2]
(numera knappast br.) bedräglig l. listig l. slug person, filur, ”lurifax”, skälm, luver. UpplDomb. 3: 96 (1541). Bonden är .. ofta en god lur. Jag menar: han är ofta klokare än alle the som honom prässa och plåga. Scherping Cober 2: 291 (1737). Din gamle lur! Braun Dikt. 1: 173 (1837). Cavallin (1876; med hänv. till luf, lufver). — jfr BONDE-, HUVUD-LUR. — särsk. (†) bildl., i uttr. hava en lur bak örat, ”hava en skälm bak örat”. Holmberg 1: 596 (1795). 3SAH 6: 335 (1891).

 

Spalt L 1209 band 16, 1941

Webbansvarig