| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUSTELIG lus3telig2, adj. -are. adv. = (numera bl. arkaiserande, Helsingius (1587), Fröding ESkr. 1: 153 (c. 1900)), -A (Syr. 31: 20 (öv. 1536) osv.), -EN (Balck Es. 60 (1603) osv.), -T (Verelius 297 (1681: lusteligit), Jensen Puschkin 124 (1889) osv.).
(i vitter stil, numera vanl. arkaiserande)
1) som väcker välbehag, ljuvlig; behaglig, angenäm; trevlig (att höra o. d.). När maghen wid måteligheet hallen warder, så soffuer man lusteliga. Syr. 31: 20 (öv. 1536). Han är rätt lustelig att höra på! Hedberg Bröll. 18 (1865). Lagerlöf Troll 2: 257 (1921).
2) glad till sinnes, munter; äv. om sinnesstämning, fest o. d. Visb. 1: 361 (c. 1657). Och vart då lusteliga druckit i tre dagar. Björner Sorle 57 (1737). Så irra, då hjul, uti lusteligt mod, / och sjung, du mitt hjärta, om vännen så god! Wecksell SDikt. 53 (1858; yttrat av en spinnerska). Tjärtunnor .. flammade lusteliga i den klara vårkvällen. Wulff 80År 35 (1926). — särsk. ss. adv., i ngt utvidgad anv.: utan bekymmer o. betänkligheter, ogenerat, lätt o. ledigt, ”gladeligt”. Kunde nu du och jag plundra tjufvarna och lusteliga ge oss af till London. Hagberg Shaksp. 3: 152 (1848). Ett fullständigt vagabondage, hvarunder mindre samvetsgranna hyresgäster lusteligen flyttade från det ena huset till det andra. GHT 1898, nr 239 B, s. 1.
Spalt L 1236 band 16, 1941