| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUV lɯ4v, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. (mindre br.) -ar (Dalin Arg. 2: 310 (1734, 1754), Östergren (1932)); förr äv. LUVA, sbst.1, r. l. f.; best. -an.
1) om håret på övre l. främre delen av huvudet; i sht om tätt o. tjockt hår, lugg, kaluv. Taga ngn i, förr äv. vid luven. Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732). Omar fattar mig i lufven, och håller mit hufvud uppe öfver vattnet. Björn Besynn. 16 (1792). Taga en vid lufven. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Håll’n i lufven, .. / Att han inte slipper ut. Sätherberg Blom. 1: 45 (1838, 1841). Högberg Vred. 1: 260 (1906). — särsk.
a) (†) i uttr. draga ngn vid luven, fatta ngn i håret o. släpa honom med sig. Blanche Våln. 657 (1847).
b) (tillf.) bildl., i uttr. gripa tillfället i luven, gripa tillfället i flykten; äv. i uttr. gripa en vedermöda i luven, just i rätta ögonblicket avvärja en svårighet. En fattig fan såsom jag måste gripa tillfället i lufven. VRydberg (1855) hos Warburg Rydbg 1: 171. Högberg Vred. 3: 398 (1906).
c) i överförd anv., i fråga om djur, om håret uppe på huvudet; äv. om motsv. del av fågels fjäderbeklädnad; äv. om djurs hårbeklädnad i allm. Balck Es. 218 (1603). SvSaml. 3—6: 247 (1765; om fågel). Lindholm Sibbo 1: 139 (1890).
2) i vissa uttr. som beteckna att ngn börjar l. är inbegripen i ett ivrigt slagsmål, eg. med (försök till) hårdragning; äv. i allmännare anv., i fråga om strid l. tvist l. fiendskap mellan två l. flera personer o. d.
a) (†) hugga ngn i luven, anfalla l. överfalla ngn. GbgMag. 1760, s. 225. Hagberg Shaksp. 4: 69 (1848).
b) fara l. flyga l. ryka l. springa i luven på ngn l. varandra, förr äv. falla l. flyga l. rusa ngn l. varandra i luven, börja slagsmål l. strid l. tvist med ngn l. med varandra, anfalla l. överfalla ngn; äv. råka l. komma i luven med ngn l. på varandra, råka i slagsmål l. tvist med ngn l. med varandra; förr äv. vilja ngn i luven, vilja anfalla l. överfalla ngn. (Jag) ville Magistern i lufven. Säfström Banquer. B 3 a (1753). Alla original Auctorer äro nu färdiga att falla mig i lufven. Kellgren (SVS) 6: 274 (1790). (Han var) färdig att med egen .. hand rusa .. drängen i lufven. Topelius Fält. 4: 414 (1864). Laura tycktes färdig att flyga i luven på honom. Siwertz Sel. 2: 191 (1920). SvD(A) 1930, nr 10, s. 8.
c) (†) få ngn i luven på sig, råka i tvist med ngn, förr äv. få varandra i luven, komma i slagsmål med varandra. Rätt nu få de hvarandra i lufven. Sahlstedt (1773). Atterbom (1811) hos Ljunggren SVH 4: 226.
d) ligga l. vara i luven på varandra l. ngn, förr äv. ligga varandra l. ngn i luven, vara i strid l. tvist l. fiendskap med varandra l. med ngn. De hafva .. legat hvaran i lufven. Mont-Louis FrSpr. 277 (1739). DN(A) 1930, nr 263, s. 28.
e) (numera knappast br.) hetsa l. sätta l. hava l. få ngra (personer) i luven (förr äv. i skägg och luvar) på varandra, åstadkomma att ngra börja slåss l. strida l. tvista med varandra. Agget hitsade hedne Män i skägg och lufvar på hvarannan. Dalin Arg. 2: 310 (1734, 1754). WFPalmblad (1814) hos Ljunggren SVH 4: 517. Liljecrona RiksdKul. 153 (1840).
Spalt L 1257 band 16, 1941