Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYHÖRD ly3~hö2rd l. ~hœ2rd, förr äv. LYDHÖR l. LYDHÖRD, p. adj. -are; n. o. adv. -hört.
Ordformer
(lydhör 1894—1905. lydhörd 1903—1912. lyhörd 1896 osv.)
Etymologi
[sv. dial. lyhörd, begåvad med god hörsel (Skåne), lyhört, adj. n., lydt (Blek., Hall., Bohusl., Finl.), motsv. d. lydhør, d. dial. ly(d)hørt; av sv. dial. lyd, ly, nor. dial. lyd (se LYDT); för bildningen jfr FIN-, TUNG-HÖRD. Ordet synes i bet. 1 urspr. vara lån från d., men har till formen numera helt anslutit sig till den sv. dialektformen; i bet. 2 synes inhemsk utveckling föreligga]
1) (i sht i vitter stil) som har fin o. känslig hörsel; som hör äv. de svagaste ljud. Småtrollen sitta på huk som kattor, tysta och lydhöra. OoB 1894, s. 178. När ett lyhört öra kunde på avstånd höra lätta steg över gräset. Belfrage Runebg 45 (1917). Gudarnas lyhörde väktare. Budk- (Brage) 1927, s. 9 (om Heimdall). — särsk. bildl.: som har fint öra l. öronen öppna (för ngt), öppen l. vaken l. känslig (för ngt). Ett starkt folk, vant att behärska sig, men lyhört för sin själs rörelser. Hallström El. 12 (1906). Mycket har inträffat, som borde göra .. oss alla lyhörda för tidens kraf. NDA 1913, nr 314, s. 5. Ingen av våra regissörer har en lyhördare uppfattning av ett skådespels rytmik än Per Lindberg. DN(A) 1934, nr 86, s. 28.
2) som är så beskaffad att det uppstår gynnsamma akustiska förhållanden för ljudets fortplantning; jfr LYDT. Hos oss hafva dessa (ihåliga) tegel dock vunnit föga utbredning; i Göteborg uppgafs, att de bildade lyhörda murar. Almquist Häls. 441 (1896). Snart tonade en symfoni af snarkningar hela den lyhörda längan utefter. Angered-Strandberg NVärld. 288 (1898). Det är lyhört i luften. Hammar (1936).
Avledn.: LYHÖRDHET, r. l. f.
1) till 1; i sht bildl. Denna lyhördhet för vad som rörde sig i tiden. Lamm UpplRom. 1: 148 (1918).
2) till 2. Lyhördheten i nutidens våningar. SvD(A) 1928, nr 55, s. 1.

 

Spalt L 1308 band 16, 1941

Webbansvarig