Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYNA, sbst.2, r. l. f.; pl. -or; äv. LYN, sbst.2; pl. -er.
Etymologi
[sidoform till LUNA, sbst.3; trol. lånat från ett nordvästgerm. lüne, motsv. mnl. luyne, natur, benägenhet, beteende, med vokalen ü från adj. nt. lün(i)sch: lun(i)sch, nyckfull, underlig, egensinnig; jfr mht. liunisch (dvs. lünisch) : lune, månfas, gestalt, lynne]
(†)
1) (lyn) = LYNNE 1 a. Spegel GW 33, 169 (1685).
2) (lyna) min, grimas; jfr LYNNE 1 a β. Spegel GW 63, 248 (1685). Därs. Eee 1 b.
3) (lyna) sinnesstämning, lynne, humör; jfr LUNA, sbst.3 Lind (1749).

 

Spalt L 1319 band 16, 1941

Webbansvarig