| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LYSTRA lys3tra2, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING; -ARE (†, Serenius (1741), Ekblad 29 (1764)).
1) (utom i a numera föga br.) med skärpt uppmärksamhet lyssna (efter ngt); jfr LYSSNA, v.2 1. Hinda .. (drinkarna) än vthi Kyrkian, så lystra the ey myckit effter Gudz Ord. Palmchron SundhSp. 288 (1642); jfr 2. Jarlen lystrar. Hvem är det som sjunger? Magnus lystrar. Det är på stallgårn! Strindberg Bjälb. 141 (1909). — särsk.
a) telef. ss. vbalsbst. -ing, om telefonists efterhörande om begärd ledning är ledig l. upptagen. SDS 1897, nr 370, s. 2. BtRiksdP 1904, 6Hufvudtit. s. 86.
b) (†) bildl., i uttr. lystra efter ngt, lyssna efter ngt, ha öronen öppna för ngt; efterforska ngt; äv. i uttr. lystra öronen efter ngt, spetsa öronen för att höra ngt. OxBr. 11: 633 (1633). (Jag redogjorde för sändebuden) huru vidt nu medh universal fridztractaten stodh (aldenstund jagh sågh them thereffter lystra öronen). Därs. 8: 354 (1641). Patkul (blev sänd) til Moscau .. at lystra efter hvad den Svenske Ambassaden hade at förebringa. Nordberg C12 1: 62 (1740). 1SAH 4: 51 (1791, 1809). särsk. övergående i bet.: trakta efter ngt; stundom svårt att skilja från LYSTRA, v.3 RARP 7: 121 (1660). Det voro .. intet till förundra, om under riketz beträngde tillstånd .. ingen velat lystra effter des gemenskap och förbund. 2RA 1: 311 (1723). Tuneld Geogr. 1: Föret. 3 (1773).
Anm. till 1. Till uttr.: Lystra och sökia till skogz, fara renna giöra tigh Omak (Stiernhielm Herc. 135 (1648; uppl. 1658, 1668: Lystr’)) har Stiernhielm i Vt. (1658, 1668) fogat förklaringen: (Sv.) Lystra, (lat.) lustrare sylvas, Lystra är egentligen, granligen höra til, i stillheet. Denna bet. ”genomspana, genomvandra” har av S. säkerligen nyinlagts i ordet, möjl. med anslutning till bet.: efterforska (se b ovan).
2) (numera föga br.; jfr dock b) (med skärpt uppmärksamhet) lyssna (på ngt); jfr LYSSNA, v.2 2. Lystra på l. till ngn l. ngt, äv. (i vitter stil) med obj. Palmfelt Ecl. 11 (1740). Bacchus, som i hvalfvet lystrar / På bror Wetz och allt hans prat. Bellman SkrNS 2: 173 (1789). Vi hade hört och lystrat till ett fint, sisande läte och upptäckt den lilla brunspräckliga fågeln. Rosenius Naturst. 88 (1897). Värden .. bad alla därinne lystra den talandes ord. Bååth NordmMyst. 9 (1898). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: höra l. uppfatta (ngt). Då lystrade jag plötsligen ljudet af flere röster. Kullberg Mem. 3: 258 (1836). Nyblom VDikt. 3 (1876).
b) (fullt br.) i uttr. lystra till (det l. det) namnet, äv. (numera bl. i vitter stil) med obj.: lyda (det l. det) namnet; heta; i sht om hund; jfr LYSSNA, v.2 2 c. En hvit Tax, som lystrar namnet Hector, är tillvaratagen. LdVBl. 1834, nr 21, s. 4. En liten elflik, vek, blond varelse, som lystrade till namnet Alfhild Palmqvist. Hedenstierna FruW 61 (1890). Bååth WagnerS 3: 6 (1905).
c) bildl. Så kan en liuflig siäl på Zions wijsa lystra. Runius (SVS) 2: 4 (1697). En nation, som med förtjusning lystrade till hennes (dvs. fru Lenngrens) sånger. 2SAH 10: 185 (1822). SvD(A) 1929, nr 44, s. 9.
3) (†) i smyg (spänt) lyssna (på ngn l. ngt); jfr LYSSNA, v.2 3. (Hon hade) lystrat uthe för fönsteret hwadh Karin .. skulle säija. BtFinlH 2: 301 (1667). Envallsson Procent. 27 (1786). särsk. bildl.: hemligen iakttaga, lura (på ngt). RP 14: 273 (1650). Uppå sådanne wåre heemsaker (dvs. Sverges inre förhållanden) liustra och lura wisserligen Rijksens illwilliande. RARP 8: 186 (1660).
4) ge akt (på en befallning, ett råd, ngns ord o. d.) o. rätta sig därefter l. skänka det allvarligt beaktande; numera i sht i fråga om sådant aktgivande som innebär skärpt uppmärksamhet o. ögonblicklig beredskap att utföra vad som anbefalles l. vad situationen kräver, förr äv. i ngt vidsträcktare anv., = LYSSNA, v.2 4. Lystra till ngn l. ngt, äv. (i vitter stil) med obj. Jag sijr, ded weder-Parten moste höra och lystra. AOxenstierna Bref 4: 265 (1646). Hans Kongl. Maj:t är allt för rättvis .. till att vilja .. lystra till några förslag, som strida emot Dess Rikes fundamentale lagar. HSH 14: 272 (1737). Under segling lystrar man till rormannen .., hvilken tillsäger om seglen .. m. m. Säve HafvSag. 50 (1880). Medeltidens menniskor .. kunde .. blindt lystra hänförelsens maningar. Hildebrand Medelt. 1: 476 (1884). Rektor! ropade herr Markurell, och då gubben icke lystrade, gick han bort och knackade med knogen på hans hjässa. Bergman Mark. 157 (1919). (Det) fanns .. otaliga andra, som voro redo att lystra till ledarnes befallningar. Grimberg VärldH 4: 99 (1930). — särsk.
a) mil. o. gymn. i fråga om uppmärksamhet som gäller kommandoord. Lystring till kommando, äv. enbart lystring i samma bet. Att karlen .. lär sig att lystra till kom(mando)ord. Ling Regl. 6 (1836). Lystring och pli voro utmärkta. SvD(A) 1929, nr 210, s. 20.
b) bildl. Utan tvifvel är det lastbart af moget och gammalt folk at lystra til alla nya moder. Posten 1769, s. 1102. Gustavsberg (var) ett av de företag, som tidigast lystrade till de nya signalerna (om samarbete mellan konstnärerna o. industrien). SvD(A) 1933, nr 101, s. 24.
5) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (†) sjöt. i uttr. lystra rodret o. d., äv. till rodret, lyda rodret. Sahlstedt (1773). Jungberg (1873).
LYSTRA TILL10 4. till 4: börja lystra plötsligt l. intensivt. Soldaten lystrar till med handens slag på värjan. Bellman SkrNS 2: 152 (1788). Modern hade lystrat till med ett ryck i hela kroppen. Hallström Leon. 153 (1928). särsk. bildl. Att Carl lystrade till vid Nyens öde visar sig däraf, att han genast gaf defensionskommissionen hemma friare händer. Quennerstedt C12 1: 74 (1916). SvD(A) 1934, nr 74, s. 3.
B: (1, 2) LYSTRINGS-GALLERI. [jfr t. horch- l. lauergallerie, fr. écoute] (förr) bef. mingång avsedd att besättas med lyssnarposter. Törngren Artill. 4: 5 (1794). —
(1 a) -KNÄPP. telef. svag strömstöt varav telefonist vid lystring erfar att en ledning är upptagen. 2NF 4: 1458 (1905). —
(4 a) -KOMMANDO. mil. o. gymn. kommandoord, t. ex. ”giv akt”, som avser skärpt uppmärksamhet. Möller (1790). Janson CostaN 2: 244 (1910). —
(2, 4) -ORD. ord som yttras för att väcka ngns uppmärksamhet l. för att komma ngn att lystra (i bet. 4); äv. i utvidgad anv., om väckande l. manande ord i allm. Törneros Bref 2: 40 (c. 1825). Det s. k. läpp-r:et användes af oss i lystringsord till hästar. Nyström Talorg. 18 (1888). De första lystringsorden i denna kamp (mot slavhandel). Fatab. 1935, s. 164. särsk. mil. o. gymn. till 4 a, om kommandoord som avser skärpt uppmärksamhet o. vanl. också angiver vad som skall värkställas (i motsats till: värkställighetsord som angiver ögonblicket för utförandet). KrigsmSH 1798, s. 28. HbLandstormspojk. 183 (1936). —
(4) -SIGNAL. (i sht i fackspr.) given för att ngn skall lystra. All telegramvexling mellan två stationer börjar med lystringssignalen. SFS 1868, nr 75, s. 95. 2SvKulturb. 7—8: 45 (1937). —
(4) -SÅNG. ett sångsällskaps samlings- l. igenkänningssång, använd ss. inledning vid konserter, sångarhyllningar o. d.; äv. allmännare. SångsällskOD 3 (1879). O. D:s lystringssång, ”Hör, I Orphei Drängar”. Nyblom Minn. 2—3: 125 (1904). 2NF 36: 201 (1923). —
(4) -TECKEN. jfr -SIGNAL. Lantingshausen Young 1: 11 (1787). Ett kort tillrop (”ordning!”, ”se hit!”) användes (av läraren) som lystringstecken. Arcadius Folksk. 145 (1903).
1) till 2: uppmärksamt åhörande av ngt. (Till sist) talar någon på Drottningens vägna, tackar Stenderne för deres lystran och förmahnar till bestendigheet. RP 10: 675 (1644).
Spalt L 1357 band 16, 1941