Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LÅNGHOLMARE loŋ3~hol2mare, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[avledn. av LÅNGHOLMEN, namn på en holme i Stockholm, där ett straffängelse är beläget]
(vard.) straffånge på Långholmen; stundom äv. allmännare (ss. okvädinsord): tjuv, brottsling. Kullberg Portf. 92 (1842). Förrymda Långholmare. Böttiger 3: 30 (1843, 1858). Knöl! Lushund! Tjyf! Mördare! Långholmare! Nordström Landsortsb. 163 (1911). Jo ni var mej ena fina långholmare! Engström 12Bok 23 (1919).

 

Spalt L 1450 band 16, 1941

Webbansvarig