Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LÄCKIG, äv. LÄCKOT, adj.
Ordformer
(läck- (le-) 1681 —c. 1755. läk- 1734—1788. -ig c. 1755—1788. -iut 1681. -ot 1734)
Etymologi
[avledn. av LÄCK, adj., l. LÄCKA, sbst. o. v.]
(†) som har läcka l. läckor, som läcker, otät, läck. Verelius 157 (1681). Kannan är läkkig. Schultze Ordb. 2616 (c. 1755). Widegren (1788). — särsk. bildl.: som icke kan hålla tyst med ngt. Qvinfolken äro gemenligen så läkota, at de kunna hålla anden längre än något hemligt. Serenius (1734; under leaky).

 

Spalt L 1507 band 16, 1941

Webbansvarig