Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LÄMMA, v.2, l. LÄMA, v. -er (LPetri Job 14: 19 (1563: sönderlämmer)); sup. lämt (Lucidor (SVS) 443 (1674)); p. pf. lämd (Stiernhielm Fred. 7 (1649), Lucidor (SVS) 256 (1672)) l. lämt (Brenner); imper. läm (Stiernhielm Herc. 335 (1658, 1668)); äv. LÄMDA, v.; anträffat bl. i p. pf. -at.
Ordformer
(läm- 1649 (: lämd, p. pf.)—1756. lämm- 1563—1668. lempdhet, p. pf. G1R)
Etymologi
[fsv. læmia, mörbulta; jfr sv. dial. lämma, utmatta, d. læmme, lemme, nor. lemme, lemlästa, förlama, isl. lemia, slå, misshandla, t. lähmen; avledn. till LAM, adj. — Formen lämda är bildad till p. pf. lämd av LÄMA]
(†) förlama; lemlästa, göra till krympling; äv. bildl. (Om en knekt under krig) tiil sit liff lempdhet eller limlasthet vorde. G1R 10: 53 (1535). Blifr’ han (som ser oss ”förlamade soldater”) ey klook, / Wist är honom hiärnan lämd. Stiernhielm Fred. 7 (1649). Än hafwer Gudh sin hoop, .. / Then Satans lämde gadd ey mehr förmår att stinga. Lucidor (SVS) 256 (1672). Därs. 443 (1674; bildl.). Brenner Dikt. 1: 7 (1703, 1713). — särsk. [jfr motsv. anv. i d.] med avs. på en fågels vingar l. en fågel: stäcka resp. stäcka vingarna på; äv. bildl. Läm honom (dvs. Astrild) wingarne. Stiernhielm Herc. 335 (1658, 1668; uppl. 1648: Lam). Den som kan veta något medel at fånga Vill-Gäss, och sedan läma dem. Boije Landth. 302 (1756).

 

Spalt L 1602 band 16, 1941

Webbansvarig