Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÄNGAS, v. dep.; pr. sg. -es; äv. LÄNGA, v.3 -er. vbalsbst. -ELSE, -EST, se avledn., -SEL, se d. o.
Etymologi
[jfr d. længes o. længe; avledn. av LÅNG. — Jfr LÅNGA, v.2, LÄNGTA]
(†) längta; äv. opers. med indirekt personobj. Mich lenges ther effter. GlLuk. 12: 49 (NT 1526). Nu länges migh till min iungfru. Visb. 1: 107 (c. 1620). Hr Tyres begynte at länge, / hvij må mina dötrar ä så lenge. Därs. 3: 435 (c. 1700). Mig länger. Schultze Ordb. 2653 (c. 1755). Den lilla begynte längas hem. SvFolks. 423 (1849). — jfr FÖRLÄNGA, v.2
Avledn.: LÄNGELSE, f. (lengilsze) (†) längtan, oro. G1R 2: 222 (1525). —
LÄNGEST, f. (†) längtan. Visb. 3: 247 (c. 1655). —
LÄNGSEL, se d. o.

 

Spalt L 1642 band 16, 1942

Webbansvarig