| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÄPP läp4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er (möjl. att hänföra till sg. läppa) BOlavi 59 b (1578), Stiernhielm Herc. 140 (1648)); förr äv. LÄPPA, r. l. f.; best. -an; pl. -or l. -er (se ovan).
1) om vardera av de båda mjuka o. köttiga flikar (med slemhinna på innersidan o. hud på yttersidan) som omge o. bilda munöppningen hos människor o. däggdjur; oftast i pl.; i sg. vanl. med särskild tanke på underläppen; äv. zool. om motsv. mundelar hos fiskar, insekter m. m. Tunna, tjocka, torra, spruckna, röda, blå läppar. Spetsa läpparna. Hon var alldeles blå om läpparna. VarRerV 7 (1538). Höfligit folck sleekia icke läpparne medh vthräckta tungo, vthan medh Serweten .. stryka thet aff. Schroderus Comenius 559 (1639). The Läppar aff Corall, aff Roser ok Rubin. Lucidor (SVS) 151 (1671). Marklin Illiger 253 (1818; hos insekt). Nu är det slut med hvissla, sa’ bond tappa läppen. Blanche RikaM 47 (1845). ASScF II. 1: 234 (1847; hos får). Lilljeborg Fisk. 1: 447 (1884; hos fisk). Med slutna ögon och hårdt hopknipna läppar kysste han hennes mun. Bergman HNådT 255 (1910). — jfr AMBRA-, ANDE-, HAR-, HÄNG-, KORALL-, KORV-, KRÄFT-, PURPUR-, ROSEN-LÄPP m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr. (jfr b, c, d).
α) nedre läppen, underläppen, övre (förr äv. översta) läppen, överläppen; numera företrädesvis i fråga om djur. (Han hade) medh teenkannan några gångor slagit öf(ve)r hufwudh och dhen öfwersta läppen i tuu. ConsAcAboP 5: 481 (1685). Tungan (hos vårtbitarna) hänger vid nedra Läppan mycket tiock, och öfra Läppen är rundachtig. Linné Gothl. 254 (1745). Cook 3Resa 320 (1787). jfr NEDAN-, NEDER-, UNDER-, ÖVER-LÄPP.
β) spela på läpp o. d., i sht om barn: åstadkomma ett vibrerande läte gm att med fingret bringa underläppen i vibrerande rörelse samtidigt som en ton frampressas mellan de halvslutna läpparna. Spela med läpparne. Widegren (1788). Små .. barnungar hade blåst i trumpet, slagit på kastrull och spelat på läpp inne i stugan. Boberg BortStig. 57 (1927). (†) (Lillen) på Läppan har sitt Spel, i Små-Plåkk ett godt Nöije. Warnmark Epigr. B 2 a (1688).
γ) [jfr holl. de lippen voor de tanden houden] (†) hålla l. sätta läpp för tand, ”hålla tand för tunga”, tiga. Ingen ting en Jungfru kläder bätter, / Än at hon läpp för tand, och tand för tunga sätter. Kolmodin QvSp. 1: 195 (1732). Därs. 281 (: hålla).
δ) [jfr d. have, ligge med døden paa læberne o. d.] (numera föga br.) döden sitter (ngn) på, äv. synes på läpparna, ngn håller på att dö l. ser ut att vara nära döden. Hoorn Jordg. 2: 161 (1723). Sådana anstöta (komma) åth honom, så hastigt, at döden synes på läpparna. VDAkt. 1760, nr 381. Landsm. VIII. 3: 93 (1899).
b) († utom i β) i vissa uttr. där läpparna fattas ss. organ för smakförnimmelsen (äv. bildl.). NGripenhielm Vitt. 269 (c. 1680). Spakfärdighet giör sött, hwad surt wår Läppa smakar. Warnmark Epigr. F 3 b (1688). Broman Glys. 3: 110 (c. 1730). — särsk.
α) smaka l. vidröra (ngt) med yttersta läppen l. yttersta läpparna, läppja på (ngt); särsk. bildl.: endast ytligt studera, ”lukta på” (ngt). Linné Bref I. 1: 218 (1768). Adlerbeth Æn. 26 (1804). Om .. (studenten) ännu med yttersta läpparna vidrörer det nödigaste af Vettenskaperna, så (osv.). Ödmann StrFörs. 4: 366 (1822).
c) med tanke på läpparnas rörelser l. ställning ss. uttryck för känslostämningar o. d. Med ett leende på läpparna. Bita sig i läppen o. d., se BITA I 4 p ζ. Hänga läpp o. d., se HÄNGA, v. II 3 a. Kröka läppen o. d., se KRÖKA 2 a ε. Ömkans, afskyns bittra löjen leka / alljemt kring läpparne på Leopold. Tegnér (WB) 8: 42 (1839). Prelaten lade huvudet på sned .. och trutade med läpparna. Bergman Mark. 161 (1919).
d) i pl., ngn gg (i sht i vitter stil) äv. i sg., om läpparna ss. organ för tal l. sång. Hänga vid ngns läppar, se HÄNGA, v. I 8 a β. Allenast hennes leppar rörde sigh, men hennes röst hördes intet. 1Sam. 1: 13 (Bib. 1541). Hvad läppar hviska fram. Kolmodin QvSp. 1: 22 (1732). Deras bleka läppar ega ej ett ord af hopp. Rydberg Dikt. 1: 26 (1876, 1882). Bergman LBrenn. 7 (1928). — särsk.
α) i vissa bibliska l. i anslutning till bibeln använda uttr. (jfr β). Wärsta eter (är) vnder theres läppar. Rom. 3: 13 (NT 1526). Uthi the förstondighas leppar finner man wijsheet. SalOrdspr. 10: 13 (öv. 1536). Vthi alt thetta syndadhe Hiob icke medh sina leppar. Job 2: 10 (Bib. 1541). — särsk.
α’) [jfr HÅLLA, v.1 6] styra, förr äv. hålla sina läppar, styra sin tunga, tiga. Then sina leppar håller han är clook. SalOrdspr. 10: 19 (öv. 1536; Bib. 1917: styr).
β’) tala med l. hava orena l. oomskurna läppar o. d., för att beteckna en talande ss. ovärdig l. hycklande o. d. 2Mos. 6: 12 (Bib. 1541: oomskorna). Jes. 6: 5 (Därs.: orena).
γ’) läpparnas offer l. frukt o. d., om tal l. bön ss. uttr. för tacksamhet l. smicker. Offra gudhi prisens offer, thet är, läppeners fruct, the hans nampn bekenna. Ebr. 13: 15 (NT 1526). Stiernhielm Jub. 79 (1644, 1668). (†) Förlåt oss alla synder och gör oss gott, så wilie wij offra wåra leppars oxar. Hos. 14: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: våra läppars offer).
δ’) hedra l. ära l. bekänna ngn (l. ngt) med sina läppar, dvs. utan uppriktighet (jfr β). Thetta folkit ärar mich medh leppanar, men theras hierta är longt j frå mich. Mark. 7: 6 (NT 1526). PH 12: 753 (1783: hedra). Aulén AllmTron 163 (1923: bekännes).
β) i uttr. vari läpparna förbindas med l., vanl., sättas i motsats till människans innersta, hennes ”hjärta” (jfr α δ’ samt HJÄRTA II 1 e γ). Arvidi A 3 b (1651). Nalckes icke Gudh med kropp och läppar, så at hiertat är långt bort. KOF II. 2: 9 (c. 1655). Soldatens cynism ligger .. mer på läpparne, mer på ytan .. än djupare in; personligheten är ej genomträngd deraf. Quennerstedt IndSold. 51 (1887). Ps. 1937, 532: 4. — särsk. [jfr t. sein herz auf der zunge haben l. führen, fr. avoir son coeur sur les lèvres] bära l. hava hjärtat på läpparna o. d., om en uppriktig människa. Man .. fann .. (Telemachos) fri, otvungen och uprichtig, såsom den der skolat hafft hiertat på läpparna. Ehrenadler Tel. 666 (1723). Intet hemligt hos mig är, / Hjertat jag på läppen bär. Dalin Vitt. 6: 237 (1760). Lysander Faust 124 (1875).
γ) i uttr. spela efter med läpparna, se SPELA.
δ) (†) i uttr. ngt låder vid läppen, om ngt som man ofta l. gärna uttalar l. framför. Warnmark Epigr. I 1 a (1688). Ders Ed ä rund okk bred .. / en fallsk Sirenisk-Sång, wed Läppan Saft-lös låder. Därs. C 2 a.
ε) i uttr. från, förr äv. av ngns läppar, ngn gg äv. läpp, om yttrande o. d. som utgår från l. som man erfarit från ngns mun. 5Mos. 23: 23 (Bib. 1541). (A. Afzelius har) från allmogens läppar .. uppsamlat de sista förklingande ljuden af vår Medeltids ridderliga Kämpa- och Kärleksqväden. 3SAH XXXVII. 2: 13 (1841). Från hans läppar ljödo dessa ord. Runeberg 2: 119 (1846). Från gubbens läpp de (dvs. Fänrik Ståls sägner) stamma. Därs. 14 (1847). De ord man lärt från moderns läppar. SvTidskr. 1873, s. 515. Gyllene ord från en liberal mans läppar! 3SAH 2: 65 (1887).
ζ) i uttr. på ngns läppar, på läpparna, ngn gg äv. läppen o. d. Orden dogo (bort) på hans läppar, se DÖ 5 c. Mened dansar på läppar friska. Tegnér (WB) 5: 93 (1825). En fråga .. sväfvar på hans läppar. 2SAH 50: 365 (1874). Dö / Med sång på läppen. Hedenstierna Kaleid. 27 (1884). — särsk.
α’) ha ngt på läpparna, äv. på läppen, vara nära att yttra ngt (men av ngn anledning icke få fram det). Sundén (1886). Jag har haft något dylikt på läpparna, men .. haft svårt att få fram orden. GHT 1934, nr 17, s. 9.
β’) lägga ngt på ngns läppar l. lägga ngn ngt på läpparna, lägga ngt i ngns mun, ingiva ngn ngt, inspirera ngn till (att säga) ngt; äv.: (i en skildring o. d.) framställa ngt ss. yttrat av ngn, låta ngn (av de skildrade personerna) yttra ngt; äv. med saksubj.: föranleda ngn att säga ngt; enst. äv. taga ngt på sina läppar, taga ngt i sin mun, uttala l. yttra ngt; förr äv. ligga ngn på läppen, om budskap, meddelande o. d.: vara nära att bli framsagd. Denna åtanka måste .. lägga orden på hans läppar. Ödmann AnvSkrift. 7 (1822). Någonting vigtigt låg honom på läppen. Blanche Tafl. 34 (1845). Tag på dina läppar, o christen, det tunga förfärliga ordet: (osv.). Rundgren Minn. 2: 214 (1870, 1883). Armfelt tänkte verkligen hvad Franzén här lägger på hans läppar. 3SAH 2: 642 (1887). (Harpolekaren i bön:) Lägg på mina läppar de ord, som främja mandom, heder, godhet hos mitt folk. Rydberg Vap. 12 (1891). Dödsfruktan lade dem dessa osanningar på läpparna. Walberg Franzos JudBarnow 107 (1928).
γ’) vara l. ligga på allas (allmänhetens osv.) läppar, om ngn l. ngns yttrande l. namn o. dyl. l. om melodi som är i var mans mun, allmänt nämnes l. omtalas resp. sjunges l. visslas. Hans namn lever på folkets läppar. Rundgren Minn. 1: 104 (1853, 1870). Efter som ”arbetarefrågan” i detta ögonblick är på allas läppar. Samtiden 1872, s. 146. På andra ställen sjöngs det — naturligtvis ur ”Trovatore”, som då låg på hvar mans läppar. Ramsay Barnaår 6: 48 (1905).
η) i uttr. komma o. d. över ngns läppar (i vitter stil äv. över läppen), yttras, omtalas, berättas o. d.; få ngt över sina läppar l. (i vitter stil) över läppen, förmå sig l. komma sig för att säga l. omtala ngt. Halka över läpparna, se HALKA, v. 2 b. En förfärlig händelse, som ej får komma öfver mina läppar. Almqvist DrJ 333 (1834). Jag (stod) som förstummad, / Ej ett ord kom öfver läppen. Wennerberg 1: 210 (1881). Nu fick jag det dock över läppen. Hallström K11 123 (1918). Helmer kunde inte få ett ord över sina läppar. Hammenhög Pettersson 286 (1931).
2) (i sht i fackspr.) i vissa bildl. anv., om delar av ngt vilka gm sin form l. sitt läge mer l. mindre påminna om en läpp. VetAH 1765, s. 94. Öfre läppen af foramen Munroi (i hjärnan). Sundström Huxley 55 (1874). — särsk.
a) bot. om vardera av de båda flikar i vilka ett sambladigt hylle kan vara delat; äv. om det opariga bladet i den inre hyllekransen hos orkidéernas blomma, honungsläpp. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 45. (Blom-)fodret (kan vara) fördelt i två läppar. VetAH 1742, s. 204. Forssell InlBot. 45 (1888; hos orkidé). — jfr BLOM-, KALK-LÄPP.
b) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (numera knappast br.) zool. den kant som omger öppningen på snäckskal. Linné FörelDjurr. 315 (1752). VetAH 1793, s. 101. GHT 1897, nr 244, s. 2.
c) anat. om vardera av de båda mjuka hudveck som bilda öppning till vissa håligheter i människokroppen; i sht i ssgr; jfr BLYGD-, BLYGSEL-, FÖDSLO-, KVINNO-LÄPP.
d) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] med. om kanterna på skär- l. huggsår. Acrel Sår 148 (1745). SvMerc. V. 2: 305 (1759). — jfr SÅR-LÄPP.
e) (i fackspr.) om mer l. mindre läppliknande (del av) redskap l. värktyg o. d. TT 1871, s. 155. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 36. — jfr MIN-LÄPP. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i t.] skeppsb. o. sjöt. på knektar, vissa rundhult, båtrelingar o. d. anbragt knap av trä l. metall med endast ett horn (oftast försett med en blockskiva). Pihlström SkeppAflöpn. 1: 129 (1796). UFlott. 2: 71 (1904).
β) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] i sht skeppsb. laskläpp. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Nilsson Skeppsb. 165 (1932).
γ) metall. om kanten kring öppningen l. avloppet på gasuttag i masugn, forma l. skänk o. d. Tömma skänken över läpp. Rinman JärnH 430 (1782). JernkA 1862, 2: 88.
δ) (föga br.) om de delar av en klämma, karbinhake o. d. som ligga an eller sträva mot varandra. JournManuf. 1: 137 (1825). Läppen på karbinhaken. PT 1912, nr 206, s. 2.
ε) (förr) på luntlås-, hjullås- o. flintlåsgevär: de delar av hanen som fasthålla luntan resp. svavelkisbiten l. flintan, särsk. om undre hälften av hanen på flintlåsgevär. KrigVAH 1811—15, s. 172. Alm Eldhandv. 1: 217 (1933).
-BAND. anat. slemhinneveck mellan läppslemhinnan o. tandköttet. Sönnerberg Loder 133 (1799). Övra och undre läppbandet. Hylin Munn. 1: 16 (1930). —
-BJÖRN. zool. den i Främre Indien och på Ceylon levande björnen Melursus ursinus Shaw., som har mycket långa läppar; äv. koll. NF 3: 204 (1878). —
(2 a) -BLOMMIG. [jfr t. lippenblumig, -blütig] bot. som hör till familjen Labiatæ. Läppblommiga vexter. Berlin Lrb. 71 (1852). —
-BOKSTAV. [jfr t. lippenbuchstabe, fr. lettre labiale] (†) språkv. läppljud, labial. SvLitTidn. 1817, sp. 404. —
(1 d) -GÄLD. (läpp- 1675 osv. läppa- 1539—c. 1880. läppe- 1542—1934) [fsv. læppegiæld]
1) (förr) böter l. näpst för falsk angivelse l. okvädinsord l. annat opassande tal; särsk. i uttr. betala l. böta l. plikta, äv. få läppgäld o. d., (få) böta för falsk angivelse l. missfirmelse o. d.; äv. bildl.: (få) lida straffet för l. bära följderna av oförsiktigt l. opassande tal l. yttrande. Forsius Fosz 137 (1621). Ther doch mång sqwaller trut måst böta läppegäld. Runius (SVS) 2: 102 (1712). Ord förutan läppe-gäll. Dalin Vitt. 4: 52 (1737). Han fick en dryg läpp-gäld. Adlerbeth FörslSAOB (1798; bildl.). Nationen har fått betala läppgäld för bravader af personer, som velat visa sin egen kaxighet på Regeringens bekostnad. Askelöf EoA 111 (1834). Pligta läppgäld. VLBibl. Brev 7/3 1834. Fryxell Ber. 9: 158 (1841). Auerbach (1911).
2) (†) övergående i bet.: okvädinsord l. smädelse l. missfirmelse o. d.; i sådana uttr. som böta l. plikta för resp. fälla ngn för läppgäld. Sundelius NorrköpMinne 447 (i handl. fr. 1539). Tha affsagdis samma dreng 3 marck till treskiptis for lepegield. HSH 29: 158 (1542); möjl. till 1. Jöran finnes hustru i Edh för läppegieldh emot Lasses hustru .. saker till 3 m(arke)r. NorrlS 1—6: 164 (1607). Dömpt för obequemssordh och Läppe giäldh. ÅngermDomb. 23/2 1632, fol. 58. Iagh haar böött för läpeiäll. Ekeblad Bref 1: 250 (1653; rättat efter hskr.). Den som tiger, pliktar inte för läppgäld. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-KONSONANT. språkv. (numera knappast br.) labial. Suomi 1841, 4: 22. Svahn LbMuntlFöredr. 38 (1903). —
-KONTAKT. språkv. om underläppens beröring med överläppen l. med övre framtänderna vid frambringande av språkljud. NF 8: 1264 (1884). —
-KROK. (rörlig) krok som användes vid svirvelfiske, varvid den trädes genom betesfiskens över- o. underläpp. Balck Idr. 2: 266 (1887). —
-POMADA. för insmörjning av läpparna; cerat. Adlerbeth FörslSAOB (1798). VaruhbTulltaxa 1: 186 (1931). —
-PRYDNAD. etnogr. om föremål som bäres ss. prydnad fäst i (under)läppen. Cook 3Resa 343 (1787). Ymer 1925, s. 458. —
(2 e) -SKRUV. vap. (förr) skruv som sammanhåller hanens läppar på luntlås-, hjullås- o. flintlåsgevär. Alm VapnH 51 (1927). —
-SKÄGG. (numera bl. ngn gg arkaiserande) mustasch. Marklin Illiger 158 (1818). Läpp- och pipskäggen, formade efter Napoleon III. Bergman JoH 138 (1926). —
-SKÖLDPADDA~020. (mindre br.) zool. lädersköldpadda som har mjuka, läppliknande käkkanter. 2NF 25: 1376 (1917). —
-SLEMHINNA~020. anat. —
-SMINK. jfr -rödt, -stift. Hedenstierna Kaleid. 61 (1884). Du kan lugnt ge mig en kyss, mitt läppsmink är kyssäkta. Bausch-Lilliehöök Ditzen Pinnebergs 131 (1933). —
-SNUVA. (starkt vard., numera föga br.) ”mullbänk”. Bergman VSmSkr. 272 (c. 1825). Blomberg Överg. 136 (1915). —
-STIFT. [jfr t. lippenstift] (liten stång av) läppsmink. (Lotten) pudrade sig, hon använde läppstiftet. Bergman LBrenn. 98 (1928). —
(2 e) -VÄLLD, p. adj. [jfr eng. lapwelded] (föga br.) metall. JernkA 1893, s. 72. Läppvällda kallas rören, då vid vällningen det hopböjda rörämnets kanter öfverskjuta hvarandra. Därs. 1897, s. 193. —
B († utom i -lätt): LÄPPA-GÄLD, se A. —
(1 d) -LÄTT. (läppa- 1907—1935. läppe- 1685—1784) (bygdemålsfärgat o. skämts.) lösmynt, skvalleraktig, pratsjuk; äv. allmännare: talför; jfr lätt, adj.2 8 a. Spegel GW 32 (1685). SvD(A) 1935, nr 83, s. 3. —
(1 d) -SLAMMER. (läppa- 1660. läppe- 1669—c. 1755) = -skvaller. EElai Hwasz C 4 b (1660). Schultze Ordb. 4474 (c. 1755).
C (†): (1 d) LÄPPE-BREV. skriftlig avbön för okvädinsord l. missfirmelse; jfr läpp-gäld. BtÅboH I. 8: 85 (1636). —
-GÄLD, se A. —
-LÄTT, -SLAMMER, se B. —
(1 d) -VÄRK, n. bön, bekännelse o. d. utan allvar l. djupare mening; jfr läpp 1 d α δ’, β. Bönen (Fader vår) blifver .. utan andagt frampladdrad och gjord til et läppevärk. SvMerc. 2: 246 (1756). —
LÄPPIG, adj. försedd med läpp(ar); numera bl. ss. senare led i ssgr, = -läppad; jfr häng-, stor-läppig. Lind (1749; under leffzicht).
Spalt L 1676 band 16, 1942