| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÄTTFÄRDELIGEN l. LÄTTFÄRDELIGA, adv.
(†)
1) motsv. LÄTTFÄRDIG 3: obetänksamt, tanklöst. VgFmT II. 6—7: 122 (1587). Theszlijkes kommer thet osz fast vndersamt före, hwij han, som .. icke är en olärd Person, hafwer så lättferdeligen hafft sijn Tunga faal. Schroderus Os. III. 2: 254 (1635). Hamb. (1700). — särsk.
a) motsv. LÄTTFÄRDIG 3 a: lättroget. Leyonet Reynickens falska angifwande öfwer Brwn .. lättfärdeligen trodde. Forsius Fosz 272 (1621).
b) motsv. LÄTTFÄRDIG 3 b: obeständigt l. ombytligt. Falck Und. 152 b (1558). PErici Musæus 2: 23 b (1582).
2) motsv. LÄTTFÄRDIG 4: utan allvar; självsvåldigt. L. Paulinus Gothus ThesCat. 46 (1631). (Soldaterna) wore .. så lättferdeligen och geenstörtigt mootwillige bleffne, at the ingalunda wille sigh låta säya. Widekindi KrijgH 283 (1671). Ekblad 429 (1764). — särsk.
a) motsv. LÄTTFÄRDIG 4 b: bedrägligt; skändligt; trolöst. Konung Christiern .. (har) alle Andelighe och Werldzlighe saaker, så lättfärdeligen och otilbörligen förkräncht, .. at (osv.). Tegel G1 1: 59 (1622). Brask Pufendorf Hist. 300 (1680).
b) överdådigt, fåfängligt; jfr LÄTTFÄRDIG 4 c. Nye klädhesedher, som .. vthi alle stånd lettfärdelighen brukadhe bliffua. LLaurentii Nyåhrspr. F 2 a (1618).
Spalt L 1797 band 16, 1942