Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÄTTING lät3iŋ2, förr äv. LÄTTINGE, m.||ig.; best. -en; pl. -ar (G1R 23: 259 (1552) osv.) ((†) -er G1R 25: 268 (1555), Berchelt PestOrs. B 3 a (1589)); förr äv. LÄTTINGER, m.
Ordformer
(lät- 1555—1783. lätt- (lett-) 1552 osv. -ing 1626 osv. -inge 1700—1859. -inger 1561—1703. -ninge 1743)
Etymologi
[med avs. på formen läting(e) jfr nor. dial. leting, nyisl. letingi, färö. letingi, letingur; till LAT, adj.1 I formen lätting(e) har ordet rönt påvärkan av LÄTTJA, sbst.]
person som icke har lust att arbeta l. att uträtta ngt l. att utsätta sig för ansträngning, lat l. lättjefull person, ”lathund”, ”latmask”. G1R 23: 259 (1552). Wele Wij at inge Landstrykare och Löösdrifware eller Lättingar skole i Städerne eller å Landet lijdas. Schmedeman Just. 381 (1664). Lätting ligger i säng, med bränvins-glaset i näfven. Nicander GSann. 48 (1766). Östergren (1932). — (†) Iagh är een lättinger till skrifva. Carl XII Bref 302 (1703).
Ssgr: A (mindre br.): LÄTTING-LIV, se B.
B: LÄTTINGS-LEVERNE. (mera tillf.) lättingsliv. Atterbom LÖ 2: 390 (1827). Hagberg Shaksp. 3: 131 (1848). —
-LIV. (lätting- 1907—1931. lättings- 1879 osv.) sådant liv som leves av en lätting. Östergren NDikt. 48 (1879). Hellström Malmros 171 (1931).

 

Spalt L 1799 band 16, 1942

Webbansvarig