| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖJLIG löj3lig2, adj. -are. adv. -A (†, Linc. (1640; under ridicule), Schultze Ordb. 2708 (c. 1755)), -EN (†, Schroderus Sleid. 173 (1610), Meurman (1846)), -IT (†, Schenberg (1739)), -T (Verelius 2 (1681) osv.).
1) som väcker l. lockar till l. är utsatt för löje, som man skrattar l. kan skratta åt, narraktig, komisk; ofta närmande sig l. övergående dels i bet.: tokig, stollig, bakvänd, befängd, besatt, dels i bet.: egen, underlig, konstig, dels äv. i bet.: fjollig, tafatt, dum. Han är löjlig med sitt skryt. Han är en löjlig figur. Göra, spela en löjlig figur. Hans löjliga ömtålighet om sin värdighet. Han har sina löjliga sidor. Spela en löjlig roll. Han bär sig alltid löjligt åt. Kom inte med sådana löjliga påståenden! Kan du se något löjligt i det? Han har sinne för det löjliga, ser alltid saken från den löjliga sidan. UrkFinlÖ 2: 79 (c. 1595). Pijgorne (i Torneå) hava en löjeligh hufvudh bonadh. Bureus Suml. 27 (c. 1600). Thet ähr bådhe ynkeligit och löijeligitt höra dheras Fundament till belätes vyrdningh. FinKyrkohSP 2: 108 (1643). (En älskare o. en tacksam undersåte) gifva båda et beröm, som kanske är .. löjligt för alla andra, men sant i deras känsla. Kellgren 3: 210 (1793). Löjligt nog hade hon låtit vilseleda sig av hans naiva försök att spela den kylige. Bergman JoH 16 (1926). — jfr BOTTEN-LÖJLIG m. fl. — särsk.
a) i uttr. de löjliga familjerna, se familj 2 e.
b) i uttr. göra ngn l. sig löjlig, förlöjliga ngn, ådraga ngn löje resp. uppträda o. d. så att man värkar l. blir löjlig. Nu ska du inte göra dig löjlig! Sedan man hunnit at göra den Onde sjelf löjelig, är der ingen mera som fruktar honom. Kellgren 3: 226 (1793). En gubbe gör sig löjelig genom kärlek. Adlerbeth FörslSAOB (1798). (Robespierres) torra röst och .. pedantiska uppträdande (ha) gjort honom löjlig. Almquist VärldH 7: 123 (1928).
c) (numera bl. tillf.) estet. substantiverat i n. sg. best. ss. benämning på estetisk stämningstyp: det komiska. Thorild (SVS) 3: 38 (1791). Nyblæus Forskn. I. 1: 271 (1873, 1879).
d) (ngt vard.) ss. adv. med ngt avbleknad bet.: otroligt, ”fantastiskt”, ofantligt. För en löjligt ringa penning. Bendz Piltr. 134 (1916).
2) i uttr. göra sig löjlig över ngt l. ngn, göra sig lustig över ngn l. ngt; jfr LUSTIG 4 d. Männen skulle .. göra sig mycket löjliga öfver din idé. Idun 1907, s. 303. NoK 51: 18 (1926).
3) (†) lustig (se d. o. 5). (Lat.) iocularius (sv.) lölig. GlTer. 12 (c. 1550). Edra Ark, Herr Argus, som intet heller äro så oäfne, nej värkeligen, utan til at smickra Er, de äro löjliga nog. Dalin Arg. 1: 283 (1733, 1754).
Spalt L 1827 band 16, 1942