Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÖSK lös4k, i m. obest. vanl. LÖSKER lös4–ker, adj.
Etymologi
[fsv. lösker; sannol. synkoperad form av ett (icke anträffat) fsv. lösugher; till LÖS. — Jfr LÖNSKALÄGE]
1) (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) som saknar fast boplats o. ordnat arbete, icke bofast; kringstrykande; som är lösdrivare. Stiernman Com. 1: 712 (1619). Lösker man. FörarbSvLag 5: 70 (1717). Löskt folk. Hagström Herdam. 4: 30 (cit. fr. c. 1810). Planlöst kringstrykande ”löske” män. Dahlbäck Åb. 5 (1914).
2) (†) om kvinna: som (är utan fast boplats o. ordnat arbete o.) för ett otuktigt leverne, lös, lösaktig. Een löösk kona. LPetri SalOrdspr. 23: 27 (1561). ÅbSvUndH 23: 149 (1618).
3) (†) ogift; jfr LÖS 11 a. Schmedeman Just. 131 (1611). Fast han (dvs. påven) är en lösker karl. Runius (SVS) 1: 200 (c. 1710). Kolmodin QvSp. 1: 146 (1732).
Ssgr (i allm. till 1; numera bl. i vitter stil, arkaiserande): A (†): LÖSK-MAN, se C.
B (†): LÖSKA-KVINNA, -KVINNFOLK, se C. —
-LÄGE(R), se lönskaläge. —
-MAN, se C.
C: LÖSKE-DAGSVÄRKE. (†) utfört av tillfällig arbetskraft. Almquist CivLokalförv. 2: 557 (i handl. fr. 1597). VDAkt. 1792, nr 482. —
-DRÄNG. (löske- 1542—1918. lösker- 1681—1906) jfr -karl. HSH 29: 158 (1542). OxBr. 1: 114 (1618). Klint (1906). —
-FOLK. koll.: löst folk, lösdrivare. ÄARäfst 59 (1596). Diktonius Stenkol 115 (1927). —
-KARL. (löske- 1612 osv. lösker- 1898—1931) man som saknar fast boplats o. fast anställning, lösdrivare, kringstrykare, vagabond. Bergv. 1: 38 (1612). Karlfeldt FridVis. 115 (1898; rubrik). —
(2) -KONA, f. (löske- 1525—1662. löskes- 1607—1623) (†) = -kvinna. JönkTb. 111 (1525). VDAkt. 1662, nr 49. —
(2) -KVINNA. (löska- 1645. löske- 1596. löskes- 1603) (†) lösaktig kvinna, sköka. ÄARäfst 21 (1596). VDP 1645, s. 382. —
(2) -KVINNFOLK. (löska- 1607. löske- 1663) (†) = -kvinna. VRP 1607, s. 140. VDAkt. 1663, nr 274. —
-MAN ~man2. (lösk- 1712—1716. löska- c. 1655 (: löskamän, pl.). löske- 1888 osv. lösker- 1931—1935. löskis- 1530) [fsv. löskaman] = -karl. G1R 7: 140 (1530). Andreasson är rotlös som den sanne löskermannen. SvD(A) 1935, nr 274, s. 5.
D (i ssgr som beteckna mansperson; mindre br.): LÖSKER-DRÄNG, -KARL, se C. —
-LÄTTING. (†) kringstrykande lätting. Spegel GW 32 (1685). —
-MAN, se C.
E (†): LÖSKES-KONA, -KVINNA, se C.
F (†): LÖSKIS-MAN, se C.
Avledn. (till 1): LÖSKE, oböjl. adj. o. adv. (folkligt i vissa trakter) i uttr. gå löske, gå ss. lösdrivare o. d. Weste (1807). Moberg Rask. 378 (1927). —
LÖSKERLIG, adj.; adv. -T (tillf., arkaiserande) som utmärker l. anstår en lösdrivare l. bohem. Karlfeldt FlBell. 46 (1918).

 

Spalt L 1949 band 16, 1942

Webbansvarig