| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖVA lø3va2, v.2 -ade ((†) pres. pass. sg. -es Juslenius 181 (1745)); o. LÖVAS lø3vas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING.
— jfr AV-LÖVA.
1) pryda l. smycka med löv; särsk. om smyckande av boningshus l. kyrka l. grind o. d. med björklöv l. unga björkar vid vissa högtidstillfällen, t. ex. vid midsommartiden, bröllop o. d.; äv. (numera föga br.): beströ (golv l. väg) med löv. Modheren löfwade också fähuuset sielf (på midsommaraftonen). BtFinlH 2: 343 (1670). (Till) löfvande i Kyrckorne .. (användas) unga Biörkar. Bergv. 1: 791 (1734). Andre afbröto yttersta löfklasarne eller topparne af träden .. och löfvade vägen (där Jesus red fram). Ödmann StrFörs. 1: 115 (1799). En löfvad .. oxvagn. Lundgren MålAnt. 1: 85 (1873). Stugan var löfvad och skurad. Strindberg Hems. 141 (1887). SvD(A) 1933, nr 172, s. 12. — särsk.
a) (†) i p. pf., om person som (vid visst tillfälle) är prydd med en bukett av grönt l. ett knippe buxbom o. d. Lillklockan klämtar til Storklockans dön, / Löfvad står Cantorn i porten. Bellman (BellmS) 1: 270 (c. 1785, 1790).
b) (†) oeg.: vid måleri o. d. förse ett träd med (gröna) löv. Det svårste uti Landskaps-målningen, och uti hela Miniaturen, är at väl löfva et träd. Miniatursk. 44 (1784).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bryta löv, taga löv (till kreatursfoder). Sahlstedt (1773). Att vid löfning hugga ned träden är oförsvarligt. Weckström Landth. 334 (1850).
3) (i vitter stil, numera föga br.) med saksubj.: bringa (träd l. buskar) att spricka ut, framkalla löv på (träd l. buskar). Tegnér (WB) 4: 51 (1822). Finns dock ej så vissnad gren, / Som ej våren löfvar. Topelius Läsn. 8: 89 (1896).
4) (numera knappast br.) refl., om (samling av) träd l. buskar: ikläda sig löv l. lövskrud. Härligt i Dalarne / Löfva sig salarne. Wallin Vitt. 2: 167 (1837). Eken löfvar sig i lunden. Ridderstad SDikt. 1: 350 (1855). VRydberg (1876) i MinnCJBoström 200.
5) (i sht i vitter stil l. i fackspr.) dep.: få löv; ikläda sig löv; äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: lövklädd; särsk. i uttr. vara l. stå lövad, vara osv. lövklädd. VarRerV 55 b (1579). Våren kommer: foglen qvittrar, skogen löfvas, solen ler. Tegnér (WB) 5: 127 (1820). Två gånger re’n mitt öga / Sett dessa lunder löfvas / Och löfven åter falla. Runeberg 1: 251 (1841). Den fullt löfvade (träd-)kronan. SkogsvT 1905, s. 17. SvNat. 1934, s. 68. — särsk. (†) i p. pf., i utvidgad l. oeg. anv.: försedd med bladlika flikar, flikad. Kroppen (av Medusa lunulata) .. med 8 ogrenade platta Armar, nästan treradigt löfvade. VetAH 1791, s. 174.
Spalt L 1969 band 16, 1942