| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MAGER ma4ger, adj. -gre, -gra; -grare. adv. -T.
1) om (levande) varelse: som (på grund av för litet näring) har föga fett på kroppen; som har dåligt hull; utmagrad, avfallen, infallen, tärd, avtärd; utmärglad; smal. En mager människa. Magra armar och ben. Mager som en (nöt)skrika (om vintern), mycket mager. The siw wanskapeligha och maghra nöten åto vp the siw sköna och feta nöten. 1Mos. 41: 4 (Bib. 1541). Hans feta kropp skal magher bliffua. Jes. 17: 4 (Därs.). Han var en lång mager man, med skarpt tecknade, nästan hårda drag. Carlén Repr. 7 (1839). En gammal (häst-)krake .. så mager, att varenda benknota syntes under skinnet. Lagerlöf Holg. 2: 64 (1907). Wägner Norrt. 162 (1908; om hand). — jfr UT-MAGER. — särsk. i ordspr. Jw magrare Hund, jw större Loppor. Grubb 408 (1665). Magra Muggor bijta wärst. Dens. 499. Bättre mager Häst, än thom Grimma. Dens. 523.
2) om sak: som innehåller ringa (l. intet) fett.
a) om kött l. fläsk l. (del av) slaktat djur. En skifva mager spickeskinka. Wistrand Husmed. 229 (1840). Magert kött. SvTyHlex. (1851). särsk. i n. sg. best., substantiverat, om själva köttet (i sht av gris) i motsats till fettet. Det magra på skinkan. Östergren (1932).
b) om mat l. födoämne i allm. l. om måltid; äv. övergående i bet.: torftig; ofta motsatt: fet. Kockeb. A 4 b (1650; om kålsoppa). Warg 87 (1755; om sås). En mager kvällsvard. Törneros Brev 1: 297 (1826; uppl. 1925). ”Mager” mjölk. TLandtm. 1900, s. 149. Mager ost. Walin Födoämn. 15 (1906). särsk. i ordspr. Laater man får magran Kåhl. Grubb 95 (1665). Det är en mager stek som ingenting dryper af. SvOrdspråksb. 25 (1865); jfr a.
3) i utvidgad o. oeg. anv. av (1 o.) 2.
a) (i sht i fackspr.) i fråga om beskaffenheten hos jord: som icke är fet.
α) om jordmån l. land l. trakt o. d.: vars jord icke är fet; som är av ringa bördighet; föga fruktbar. 4Mos. 13: 21 (Bib. 1541). Ett skarpt och magert, stenogt och ofruchtsamt Land. Phrygius HimLif. 138 (1615). På mager jord blifva .. (plantorna) små. QLm. 1: 25 (1833). Att den magraste jordmån kan bli fruktbar. Sandström NatArb. 1: 217 (1908).
β) tekn. om lera resp. sand använda för tekniskt bruk: (starkt) uppblandad med sand l. kalk, resp. lerfattig, lerfri. Polhem Test. 111 (c. 1745; om lera). König Mec. 111 (1752; om sand). Mager formsand brukas, då formen skall tjänstgöra i fuktigt tillstånd. 2NF 9: 1232 (1908).
b) om gräs l. bete o. d.: som innehåller ringa näring, näringsfattig; jfr 4 e. AllmogHemsl. 113 (1741). På bärgets södra sluttning afbetades den magra gräsväxten af byns kor. Cederschiöld Riehl 2: 2 (1878).
c) (i fackspr.) om kalk: som bränts av oren kalksten; motsatt: fet. Åkerman KemTechn. 1: 405 (1832). Bildmark Entrepr. 87 (1921).
d) (i fackspr.) om murbruk l. betong: som innehåller ringa mängd av kalk l. cement. 2UB 1: 450 (1898). Erikson HbSmågatst. 9 (1928).
e) (i fackspr.) i uttr. magra (sten)kol, stenkol som äro mindre rika på oljor, gaser o. tjärprodukter. JernkA 1818, 2: 103. Ramsay GeolGr. 1: 260 (1912).
f) (i fackspr.) om färg: som innehåller bl. en ringa mängd olja o. fernissa; om jordfärg (se JORD-FÄRG 2): fattig på lerjord (jfr a β); äv. (i sht mål.) om grund (se GRUND, sbst.1 I 3 b): som innehåller lim l. klister (o. bl. föga l. ingen olja). Herrmann Lackering 6 (1854; om grund). AHB 131: 100 (1887). HantvB I. 1: 35 (1934; om jordfärg).
g) (numera föga br.) om malm: metallfattig, fattig (se d. o. 2 d). Hiärne Berghl. 441 (1687). HC11H 13: 5 (1697). NoraskogArk. 4: 286 (1750).
4) i bildl. anv. av 1 o. 2.
a) om sak: tunn; smal. 1Mos. 41: 7 (Bib. 1541). VetAH 1770, s. 179 (om kometsvans). Håret var .. hårt tillbakastruket över hjässan, med en mager fläta i nacken. BygdFolk 1: 337 (1927). särsk. boktr. i uttr. mager stil o. d., om stil(sort) av jämförelsevis ringa bredd; motsatt: halvfet, fet. Fahlgrén Boktr. 51 (1853). Mager kursiv. Elge BoktrK 107 (1915).
b) (ngt vard.) om kassa (se KASSA, sbst.1 5), plånbok, portmonnä o. d.: som består av resp. innehåller bl. litet pängar. Möller 1: 403 (1745). Huru magra deras Capitaler äro. Envallsson Procent. 81 (1786). Mager plånbok. Björkman (1889). (Han hade) för sina magra sparpänningar uppköpt lumpen. Tavaststjerna HårdT 7 (1891). Ett pris som inte helt gjorde kål på min magra kassa. Mörne ÄventV 152 (1929).
c) om inkomstkälla (tjänst, syssla o. d.): föga inkomstbringande, föga inbringande l. givande; som ger bl. en knapp bärgning. VDAkt. 1675, nr 292. Släpefiske (är) i Åsnen mycket magert. Därs. 1734, Syneprot. F III 7. En mager syssla. Östergren (1932). särsk.
α) i ordspr. Sägandes en mager förlikning woro bättre än en fet domb. Cavallin Herdam. 5: 355 (i handl. fr. c. 1695); jfr: En mager förlikning är bättre än en fet process. SvOrdspråksb. 31 (1865).
β) (i Finl., numera föga br.) i det bildl. uttr. hålla (förr äv. föra) god min i magert spel, hålla god min i elakt spel (eg. i (kort)spel som gör ens kassa mager). Topelius Dagb. 2: 79 (1835: föra). Snellman Tyskl. 9 (1842: hålla). Rönnberg Konstn. 1: 36 (1931: hålla).
d) i fråga om ekonomiska omständigheter, levnadsvillkor o. d.: torftig, fattig, ”knal”, knapp; äv. i utvidgad anv., om tid: då ngn har det knappt osv. Man måste laga så, att det icke blir för fett för een, och icke för magert för den andra. RARP V. 2: 247 (1655). Det är icke så magert att vara borgmästare i Scanör. ÅgerupArk. Brev 16/12 1742. (Spannmålsprisen föllo 1666, varvid) de sju feta åren följdes af lika många magra år. Annerstedt UUH II. 1: 110 (1908; jfr 1Mos. 41).
e) om växtlighet o. d.: torftig; sparsam; jfr 3 b. Det inre landet företer en mager steppflora. Svensén Jord. 172 (1885). Magra ensnår och fattiga björklundar. Lagerlöf Holg. 2: 91 (1907). SvSkog. 229 (1928).
f) om färg l. ton l. stil l. konstnärligt l. vittert l. musikaliskt alster o. d.: som icke framträder fylligt o. starkt; tunn; uttryckslös; torftig; torr; matt; intetsägande. Frese VerldslD 3 (1715, 1726; om vers). (Kattun) som är bortskämt af .. för magert tryck. PH 5: 3538 (1753). (Stilen i ett gammalt indiskt drama) är långt ifrån mager, men enkel och konstlös. Atterbom PoesH 1: 221 (1848). Trots den stora kören, klingade .. musiken .. mager. SDS 1904, nr 150, s. 4. Kroon Reprodukt. 83 (1935).
g) om upplysning l. meddelande (underrättelse, berättelse, undanflykt, ursäkt): torftig, föga innehållsrik; knapp(händig); innehållslös, tom. Swedenborg RebNat. 1: 12 (1719). Som detta är et magert bevis, vil man intet stödia sig der vid. Lagerbring HistLit. 131 (1748). At han .. kommer med lama och magra ursächter. VDAkt. 1780, nr 506. De magra personuppgifter som finnas i de bibliska skrifterna. Samtiden 1873, s. 633. Vår alltför magra populärvetenskapliga folklivslitteratur. Nilsson FestdVard. 9 (1925).
h) [efter motsv. konstruktion vid FATTIG o. RIK] (vard.) med saksubj., i uttr. vara mager på ngt, ha ondt om ngt, vara fattig på ngt. Emedan Mora socken är mycket mager på spannemål (så osv.). Linné Ungd. 2: 271 (1734). Kellgren (SVS) 6: 122 (1783). Den här månaden har varit mager på nöjen. Auerbach (1911).
i) i allmännare anv.: ringa, obetydlig; numera bl. om sak. Konung Christierns slächtt och wenner som äre Pfaltzgraffwen Hertig Albrichtt aff Mechelborgh, Och flere aff the magre förster. G1R 17: 349 (1545). Då ja beklagas må, mager ära befinnes i Folcken. Runius (SVS) 2: 14 (c. 1698). Att Londonkonferensen lämnat ett minst sagt magert resultat. SvD(A) 1931, nr 197, s. 3. särsk. (†) sjöt. om vind (vid färd med segelfartyg): som icke fyller seglen, svag, knapp, klen. Oscar II V. 2: 100 (i handl. fr. 1712). D:n 31 (aug.) Säglade wij med magert kuhl till Grönborg. UrFinlH 260 (1717). TurÅ 1909, s. 136 (1777). VFl. 1907, s. 180 (1803).
-LAGD, p. adj. som (av naturen) är mager. Ekblad Nn 6 a (1764). särsk. (i vitter stil, föga br.) bildl., om sak; jfr mager, adj. 4 a. En liten magerlagd lampa i farstutaket. Almqvist GMim. 1: 181 (1841). Dahlbäck Åb. 16 (1914). —
-MAN ~man2.
1) (i sht i vitter stil, mindre br.) skämtsam benämning på en mager mansperson. Nu klang och skål du magerman! / Mot våra glas ditt glas stöt an! VexjöBl. 1838, nr 49, s. 3. Laurin Skämtb. 53 (1908).
2) [jfr d. magermand; av holl. magerman, t. magermann] (†) sjöt. benämning på vardera förmärsbolinen. Rosenfeldt Tourville 21 (1698). Dalin (1853).
2) till 3.
a) till 3 a α. Stiernman Riksd. 1888 (1682). Både Västbo och Sunnerbo härad äro kända för sin magerhet. Sandström NatArb. 1: 139 (1908).
4) (i högre stil) till 4 f. SvLittFT 1834, sp. 247. Att .. bålstora fraser fingo tjena som täckmantel för innehållets magerhet. 2SAH 50: 123 (1874). Warburg Rydbg 2: 21 (1900).
5) (†) i uttr. magerhet av ngt, ringa förekomst av ngt; jfr mager, adj. 4 h. Utaf rikheten eller magerheten af vatn, som silar ifrån en jord .. kan man .. gissa til des natur och egenskap. Serenius EngÅkerm. 117 (1727). —
MAGRA, se d. o.
Spalt M 36 band 16, 1942