Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MAKTA mak3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(macht- 1683. magt- 1865—1887. makt- 1742 osv.)
Etymologi
[sv. dial. makta; jfr d. magte; avledn. av MAKT; jfr fsv. maktas, förmå, få kraft, vara mäktig, ävensom MÄKTA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ävensom ngn gg i vitter stil) förmå, orka, rå med, mäkta. Hvem skull’ ey vndergå / Dher Alexander sielff ey machtar at bestå? Wexionius Sinn. 3: B 2 b (1683). Några stycken öök har iag, men de får iag pressa och rjda så länge de makta. ÅgerupArk. Brev 20/12 1742. Det vet en väl att en gubbstrunt inte rår med vad en annan maktar. Oterdahl En 184 (1927).
Särsk. förb.: MAKTA MED10 4. (i fråga om bruklighet jfr ovan) orka med, rå med (ngt). SDS 1933, nr 259, s. 17.

 

Spalt M 111 band 16, 1942

Webbansvarig