| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MALLE mal3e2, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
1) (i vissa trakter, vard.) om det mjuka inkråmet i mjukt bröd, i motsats till den hårdare skorpan; oftast i sg. best. Spegel (1712). Mallen eller det innersta af bröd. Westerdahl Häls. 14 (1764). SvD(A) 1933, nr 7, s. 6. — jfr BRÖD-MALLE.
2) (numera föga br.) om den inre, mjuka delen (frövitan) av ett frö o. dyl. l. av en frukt. Spegel 282 (1712). Gosselman Col. 1: 267 (1828). Sundén (1887).
3) i bildl. anv. av 1, 2.
a) (vard., numera föga br.) styrka, kraft; äv.: must; kärna (se KÄRNA, sbst.1 3 e). Ha malle i vantana (dvs. vara stark). Granlund Ordspr. (c. 1880). Så snart jag yttrar något som har malle och kraft i sig (så osv.). Lidforss DQ 2: 244 (1892).
b) (starkt vard.) i uttr. det är l. var malle, det är osv. utmärkt. Hodell Andersson 42 (1866). Dä ä malla, sa bonden doppade gröten i bränvin julafton. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är malle det! Nordensvan Figge 92 (1906). Östergren (1932).
c) (starkt vard.) i uttr. det smakar l. smakade malle, det smakar osv. utmärkt, det är osv. ”namnam”. Falk Skolp. 33 (1903).
Spalt M 132 band 16, 1942