Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANGEL, sbst.1, m. (HH XIII. 1: 47 (1562)) l. n. (Schroderus Liv. 99 (1626), Dens. Os. 1: 761 (1635)); pl. = (G1R 29: 306 (1559)).
Ordformer
(mang- 1528—1739. mong- 1620. mång- 1559—1635. -el(l) 1528—1739. -il c. 1585)
Etymologi
[av mnt. mangel, strid, tvist, sannol. eg. om samling av människor (som råkat i handgemäng o. d.); jfr mangelinge, hopblandning, trafik, handgemäng, strid; till stammen i mengen, blanda (se MÄNGA). — Jfr MANGLING, sbst.2]
(†) strid; äv. mer l. mindre oeg., om gräl, tumult o. d.; äv. bildl.; äv. i sådana uttr. som komma o. d. i mangel l. till mangels med ngn, råka i strid med ngn. OPetri 1Post. 20 a (1528; bildl.). Simon Iude brodher kom til mangels medh Nicanor. 2Mack. 14: 17 (Bib. 1541). Ther vårth folk haffver varidt i mangell medt rydzerne. G1R 26: 333 (1556). Iagh moste ock med dödhen en gång til mangels. LPetri Luther Nattw. E 8 b (1558). Schroderus Os. 1: 761 (1635; om tumult). RARP 4: 93 (1647). Widekindi G2A 105 (c. 1676).

 

Spalt M 233 band 16, 1942

Webbansvarig