Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANGOLD maŋ4~gol1d l. ~gol1t, l. 40 (ma`ngolt Weste; mànngå´lld Dalin); r. l. m. l. f.; best. -en.
Ordformer
(mangel- 1788 (: Mangel-Rot)—1790 (: Mangelrot). mangol 1802—1839. mangold 1722 osv. mangolt 1628 (: Mangolt Roter)—1876. mangål 1797)
Etymologi
[av t. mangold, av mht. man(e)golt; av ovisst urspr.]
bot. växten Beta vulgaris var. cicla Lin.; särsk. om de ätbara bladen o. stjälkarna samt om maträtt (stuvning) därav. Ahlich 103 (1722). Linné Diet. 2: 173 (c. 1750). HbTrädg. 2: 62 (1872). Simmons Jönsson 133 (1935).
Ssgr: A: MANGOLD-BETA, r. l. f. (mangold- 1894 osv. mangolds- 1839) (mindre br.) bot. mangold. Lilja FlOdlVext. 39 (1839). Lyttkens Växtn. 1121 (1911). —
-BLAD. i sht kok. HbTrädg. 2: 63 (1872). —
-PLANTA, r. l. f. (mangolds-) Gadd Landtsk. 2: 404 (1775). —
-ROT. (mangel- 1788—1790) rot av mangold; förr äv.: mangold (äv. i uttr. romersk mangoldrot). Månsson Ört. 130 (1628: Rommisker). Benzelstierna PVetA 1788, s. 9 (om mangold). Hagdahl Fråga 262 (1883). —
-STJÄLK. i sht kok. Stuvade mangoldstjälkar. Högstedt KokB 366 (1920).
B: MANGOLDS-BETA, -PLANTA, se A.

 

Spalt M 238 band 16, 1942

Webbansvarig