| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANIAKER mani4aker l. 0302, m.||ig.; best. -n; pl. =; äv. MANIAKUS, m.||ig.; numera bl. ngn gg i pl. maniaci mani4asi l. 0302 (Strindberg, Gadelius).
1) (numera mindre br.) med. maniker; förr äv. allmännare: sinnessjuk person (som har raseriutbrott). (De) som bliffue wilde, kallas Maniacus. BOlavi 18 a (1578). Tholander Ordl. (c. 1875). Maniakern (är) i allmänhet upprymd och glättig. VerdS 154: 14 (1908). Gadelius Själsl. 1—2: 97 (1921).
2) (föga br.) person som har mani (se d. o. 2) på ngt. Strindberg SvÖ 3: 124 (1884). Pastorn lider av samlarvurm, sade hon. Men akta sej bara, samlare bli så lätt maniaker. Essén HustrFörfl. 177 (1913).
Anm. Ss. feminin motsvarighet till maniaker användes stundom MANIAKA mani4aka l. 0302; best. -an; pl. -or. [av mlat. maniaca, f. av maniacus (se ovan), l. bildat efter mönster av sådana ordpar som HYSTERIKER: HYSTERIKA] Gadelius Själsl. 1—2: 171 (1921).
Spalt M 242 band 16, 1942