| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANIERERAD man1iere4rad, i Sveal. äv. -e3rad2, stundom äv. MANIERAD man1ie4rad, i Sveal. äv. -e3rad2, p. adj.; n. -at.
i sht konst. o. litt.-hist. konstlad, tillgjord, sökt; förfallen till maner. Den Franska (målar-)Skolans osmakliga, eller som man plägar säga, maniererade stil. JournSvL 1799, s. 118. Troubadourernas maniererade galanteri-språk. Frey 1843, s. 46. (Skådespelaren Almlöf) föreföll .. för en senare tids publik något gammalmodig och maniererad. Hellander Teat. 59 (1898). (Läsaren skaffar) sig flera goda skratt på den manierade författarens bekostnad. SvD(A) 1931, nr 201, s. 5. — särsk. konst. (med anslutning till MANIERISM slutet): som hemfallit åt l. är karakteristisk för manierismen; utförd (målad osv.) i manieristisk stil. Maniererade äro .. (Bronzinos) historietaflor med kristliga ämnen och allegorier. NF 19: 1160 (1896). I själfva Spanien bildades en italiensk maniererad skola. Warburg Velasquez 5 (1899).
Spalt M 243 band 16, 1942