| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANNA man3a2, sbst.3, r. l. f. (Muræus Arndt 1: 304 (1647) osv.) l. n. (Upp. 2: 17 (Bib. 1541) osv.); best. -an, ss. n. -at; i bet. 1 förr äv. MAN, sbst.3, f. (Visb. 2: 91 (c. 1600)) l. n. (Jos. 5: 12 (Bib. 1541), Kolmodin Dufv. 77 (1734)).
1) om den från himmeln nedfallande föda varmed (enl. 2Mos. 16: 15) Gud bespisade israeliterna under deras vandring genom öknen. Och (Herren) lät regna vppå them (dvs. Israels barn i öknen) Man til maatt. Psalt. 78: 24 (öv. 1536). 2Mos. 16: 15 (Bib. 1541). Wåre fädher åto Manna j öknenne. Joh. 6: 31 (Därs.; NT 1526. himmelsk bröödh). Han, som .. / Lät Bärgen sila must: och Himlen rägna Mann. Frese Pass. 9 (1728). Simmons Jönsson 341 (1935). — särsk. (i sht i högre stil l. skämts.) i mer l. mindre bildl. anv., i sht för att beteckna ngt ss. efterlängtat, styrkande, ljuvligt o. d.; själaspis. Then ther winner, honom wil iagh giffua äta aff thet fördolda Manna. Upp. 2: 17 (Bib. 1541; NT 1526: thet fördolda himmelska brödh). I dÿran tÿdh han (dvs. Gud) tigh wäll kan / Bespÿsa medh then rätta man / Som tigh widh macht kan hålle. Visb. 2: 91 (c. 1600). Nu väl, du själens manna, / Musik! låt orgelns vågor / Med all sin fullklang brusa. Atterbom SDikt. 1: 263 (1809, 1837). Hvart ord .. (Wiegeland) talade, var manna för .. (de unga konstnärernas) hungrande själar. Lundegård Prom. 1: 69 (1893). Stora pressbyråer .., hvarifrån den efterlängtade mannan af tidningsurklipp regnar öfver abonnenterna. Cederström Minn. 218 (1913). jfr HIMMELS-MANNA.
2) i sht farm. en sött smakande substans som framtränger ur (insnitt i) stammen hos vissa (i varma länder förekommande) träd o. som användes ss. laxermedel; numera vanl. om dylik substans från mannaasken. BOlavi 26 b (1578). Palmchron SundhSp. 95 (1642). PH 3: 2101 (1743). Jönsson Gagnv. 97 (1910).
3) (†) om (de till matlagning använda) frukterna (fröna) av (det i sht i Polen odlade) mannagräset (Glyceria fluitans Lin.), ”mannagryn”; koll. l. ss. maträtt. 30 Juulij .. (mottagit) Manna 72 pundh. KryddRSthm 1578, s. 3. Manna med mjölk. NSvBibl. I. 2: 104 (1623). Manna .. Kokas likasom Fina Gryn. Sjöberg Singstock 217 (1832). — särsk. [jfr HIMMELS-BRÖD slutet] i utvidgad anv., ss. namn på växten Glyceria fluitans Lin., mannagräs (se MANNA-GRÄS 1). Salander Gårdzf. 188 (1731). Marken (i Preussen) är .. frugtbar och bär all slags Säd, samt Manna, Lin (osv.). Djurberg GeogrUngd. 248 (1781). Möller (1790). jfr HIMMELS-MANNA 2.
B: (2) MANNA-ASK. bot. det till asksläktet hörande (i medelhavsländerna inhemska) trädet Fraxinus Ornus Lin., varav manna (i bet. 2) erhålles. Retzius FlVirg. 77 (1809). —
(jfr 3) -GRYN. urspr. om (på visst sätt beredda) frön av mannagräset (äv. kallade äkta mannagryn); numera vanl. om likartade gryn tillvärkade av vete; förr äv. i utvidgad anv., om mannagräset. HovförtärSthm 1644, s. 12. JDHultman (c. 1734) i HC12H 1: 63 (om mannagräset). Hagdahl Kok. 128 (1879; av vete).
1) till 3: gräset Glyceria fluitans R. Br., varav mannagryn erhålles. Franckenius Spec. C 2 b (1638). särsk. i utvidgad anv., i uttr. bredbladigt l. äkta mannagräs, om gräset Glyceria plicata Fr. Gosselman BlekFl. 21 (1865: Bredbladigt). Nathorst SvVäxtn. 85 (1905: Äkta).
2) (†) till 4: om gräset Panicum sanguinale Lin., blodhirs (vars frukter likna frukterna av Glyceria fluitans). Rebau NatH 2: 68 (1879). —
(1) -LAV. bot. den i norra Afrikas o. västra Asiens bärgstrakter inhemska ätbara laven Lecanora esculenta Eversm. (vilken förmodats vara den manna som israeliterna funno i öknen). Rebau NatH 2: 44 (1879). —
(2) -MIXTUR. (förr) farm. ett slags laxeringsmedel vars värksamma beståndsdel utgjordes av manna. Darelli Sockenapot. 256 (1760). —
(2) -MOS. (förr) farm. ett laxeringsmedel beredt av manna, fänkålsvatten, violrot o. mandelolja. Alm(Sthm) 1753, s. 34. Berlin Farm. 2: 293 (1851). Lindgren Läkem. (1902). —
(1) -RÄGN. [med anspelning på föreställningen att det rägnat manna över israeliterna i öknen] särsk. (i vitter stil, numera föga br.) bildl., om ngt trösterikt o. d. som kommer ngn till del. Palmær Eldbr. 46 (1822). Bremer Brev 3: 292 (1853). —
(2) -SIRAP. (i sht förr) farm. ett laxeringsmedel beredt av manna, socker m. m. TLäk. 1835, s. 417. SFS 1922, s. 504. —
(2) -SKÖLDLUS~02 l. ~20. entomol. sköldlusen Eriococcus manifer Ldgr, som lever på mannatamarisken o. avsöndrar en tjock, sockerhaltig saft som, sedan den torkat, föres i handeln som ett slags manna. 1Brehm III. 2: 163 (1876). SvUppslB 25: 245 (1935). —
(2) -SOCKER.
(2) -STRIT. entomol. den i medelhavsländerna inhemska striten Tettigia orni Lin., som lever på mannaasken o. som gm sina sting i dennas stam orsakar utflöde av en tjock saft (som stelnar till manna). Dalin (1853). —
(3) -SVINGEL. (man- 1798—1852. manna- 1798 osv.) (numera bl. tillf. i icke fackligt spr.) = -gräs 1. Liljeblad Fl. 48 (1798). SDS 1917, nr 143, s. 7. jfr Fries Ordb. 77 (c. 1870). —
(2) -TAMARISK. bot. den i egyptisk-arabiska öknen inhemska busken Tamarix mannifera Ehrbg (varav manna erhål les). Simmons Jönsson 341 (1935). —
(2) -TRÄD. bot. träd som gm yttre åvärkan (ss. insektstyng, insnitt o. d.) avsöndrar en saft som stelnar till manna; särsk.
C (†): MANNE-GRÄS, se B.
Spalt M 260 band 16, 1942