Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MARABU ma3ra~bɯ2 l. mar1abɯ4 l. ma1-, äv. med mer l. mindre korrekt fr. uttal, sbst.1, m. l. r.; best. -n l. -en1040; pl. -er.
Ordformer
(-bau 1842. -bou 1827—1942. -bout 1846—1934. -bu 1824 (: marabufjedrar) osv. -but 1843—1879)
Etymologi
[jfr t. marabu, eng. marabou(t), fr. marabout; urspr. sannol. bildl. anv., med syftning på marabuns värdiga hållning, av arab. murābiṭ, asket (se MARABUT)]
1) zool. den till krävstorkarna hörande, i Afrika inhemska fågeln Leptoptilus crumeniferus Less., marabustork, adjutantfågel. Scheutz NatH 103 (1843). Wilhelm Dvärg. 228 (1922).
2) (i sht i fackspr.) prydnadsfjädrar som erhållas av marabustorkens stjärttäckare; äv. i utvidgad anv., om liknande prydnadsfjädrar av andra fåglar. Dalman ÅrsbVetA 1827, s. 8. Ljusblå marabouter (på en damhatt). Solnedg. 3: 164 (1846). Naumann GranskKr. 2: 73 (1881).
Ssgr: (1) MARABU-FJÄDER. (i sht i fackspr.) jfr fjäder I 1; särsk. om fjäder avsedd till prydnad (jfr fjäder I 1 d). VeckoskrFrunt. 1824, s. 120. —
(1) -PLYM. (i sht i fackspr.) jfr -fjäder. SthmModeJ 1850, s. 94. —
(jfr 1) -STORK. = marabu 1; äv. zool. i pl. i utvidgad anv., om släktet Leptoptilus, till vilket marabustorken hör. Dalin 2: 73 (1853). 1Brehm 2: 468 (1875).

 

Spalt M 294 band 16, 1942

Webbansvarig