| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MARIG ma3rig2, förr äv. MARUG, adj. -are. adv. -T.
1) (i vissa trakter o. skogsv.) om träd, skog o. d.: förkrympt; vresig. Brauner Åker 107 (1752). En torftig småländsk backe med några mariga granar. Nordensvan SvK 382 (1892). Vattendränkt .. (mark) med marig eller trögväxt skog. BtRiksdP 1894, Saml. 1. I. 2: nr 46, s. 33. SkogsvT 1911, s. 5. — särsk. (föga br.) i utvidgad anv., om trakt o. d.: ofruktbar, ogästvänlig. Ett sandigt och marigt, grått och tröstlöst landskap. Nordensvan KonstH 355 (1900).
2) (i vissa trakter) om person l. djur (i sht häst): olustig, eländig; uttröttad. Hästar, hvilka .. (maran) red, blefvo ”mariga” (olustiga och magra) och fingo martofvor i manen. Hofberg Skogsbyggarl. 51 (1881). Hon såg torpargrå, marig, utblåst ut. Siwertz Sel. 2: 208 (1920). Nästa dag gick vi in till Visby, och gissa om vi kände oss mariga, för våra kläder var ju litet si så där efter vandringen. ST 1929, nr 202, s. 6. — Anm. till 2. I enstaka ordböcker upptages den från ILL-MARIG hämtade bet.: illistig, falsk. Sundén (1887). WoJ (1891).
3) i utvidgad anv. av 1 (o. 2): svår att handskas med, besvärlig; vanl. om sak.
a) (†) metall. i uttr. gå marigt, gå hårdt, marig gång, hård gång, i fråga om färskning som sker trögt l. med svårighet; jfr HÅRD 5 b γ, GÅNG I 9 b slutet. Rinman JärnH 414 (1782). Dens. 2: 463 (1789). (I vissa fall) blir blästerns verkan .. mera ojämn och svag, eller, som man säger, blir marig gång. Rosborg StångjSmid. 5 (1809). Åkerman Stångj. 100 (1839).
b) (vard.) besvärlig, knogig, förarglig, tråkig, obehaglig; i sht i uttr. det är l. blir marigt. Det marigt är i kronans tjänst. Beväringsvisa 1 (1911). Det blev för marigt i längden med utbjudandet av tvålar, som jag visste ingen människa ville ha. NDA(A) 1931, nr 129, s. 6. GHT 1938, nr 275, s. 10. jfr: Ordet Marig nyttjar Skärbonden om alt, hvad som är svagt, dåligt och klent, såsom: margran, marskog, marigt, det är: klent Fiske. VetAH 1798, s. 241.
Spalt M 307 band 16, 1942