Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MARKGREVE mar3k~gre2ve, förr äv. MARGGREVE (ma`rggrefve (med hårdt) g Weste; màrrjgréve Dalin), m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. (ss. titel framför namn) MARKGREV l. MARKGRAF.
i fråga om ä. utländska (i sht tyska) förh.; urspr. titel för styresmannen över ett gränsdistrikt (en ”mark”, se MARK, sbst.1 1), utrustad med större maktbefogenhet än motsvarande styresmän (grevar, furstar) i andra delar av landet; i fråga om förh. under senare tid viss adels- l. furstetitel. SvForns. 1: 291. G1R 4: 202 (1527). Vi Friedric med Guds Nåde, Konung i Preussen, Marg-Grefve i Brandburg. Nordberg C12 1: 403 (1740). En av de befälhavare, som voro satta att vakta gränserna mot saracener och andra, en markgreve alltså. Sylwan (o. Bing) 1: 18 (1910; om medeltida förh.).
-PULVER. [jfr d. markgrevepulver, t. markgrafenpulver, nylat. pulvis marchionis] (†) ett slags pulver med medicinell anv., bl. a. ss. medel mot epilepsi. Aken Reseap. 214 (1746).
MARKGREVLIG, adj. (-greve- 1746—1807) [jfr t. markgräflich] Uggla Herald. 127 (1746). Malaspina, italiensk markgreflig släkt. 2NF 17: 614 (1912). —
MARKGREVSKAP, n. (-greve- 1635—1814) [jfr t. markgrafschaft] område som utgjorde l. urspr. utgjort en markgreves förvaltningsområde (med vars innehav följde titeln markgreve). Schroderus Os. 2: 753 (1635). Mark-Grefskapet Brandenburg. SP 1792, nr 98, s. 2. Almquist VärldH 5: 43 (1933).
Spalt M 335 band 16, 1942