| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MASKULIN mas1kɯli4n l. -ku-, l. 40~1 l. 30~2, adj.; adv. -T.
1) som är av hankön. Agardh Vextsyst. 35 (1858; om blomma). Den .. min, hvarmed en maskulin hund betraktar en valp. Benedictsson FruM 102 (1887).
2) som har l. visar för mannen utmärkande egenskaper, utmärkande l. karakteristisk för mannen, manlig (se d. o. 8). Almqvist TreFr. 1: 76 (1842). Som lady Macbeth var .. (skådespelerskan) för hård och maskulin. Bremer NVerld. 1: 144 (1853). Dr Berggravs attityd gent emot fången är maskulint kärv. ST 1929, nr 294, s. 8.
3) språkv. motsv. MASKULINUM 1, 2: som är maskulinum till sitt genus l. har den form som utmärker detta genus. Skillnad emellan maskulina och feminina ändelser. 2SAH 1: Föret. 26 (1801). Orrhöna motsvaras af ett maskulint orrtupp. 3SAH 6: 229 (1891).
4) [efter fr. rime masculine, vers masculins; jfr MANLIG 14 a] (numera knappast br.) metr. i uttr. maskulint rim, versslut o. d., manligt rim osv.; äv. maskulin vers, vers med manligt rim. Vid slutet af hemistichen och af masculina versen. Gyllenborg Skald. 87 (1798). Wulff Petrarcab. 22 (1905).
1) biol. till 1: förvandla (hondjur) till handjur. Hofsten Ärftl. 1: 234 (1927). (Steinach lyckades) maskulinisera kastrerade honor genom testikeltransplantation. (Berglund o.) Andreen Körtl. 221 (1937).
2) till 2: giva en maskulin karaktär l. prägel åt (ngn l. ngt), förmanliga. NordT 1894, s. 348. Kvinnorna ha maskuliniserats. Lo-Johansson StädAnsikt. 17 (1930).
MASKULINISK, adj. [jfr t. maskulinisch; jfr äv. femininisk] (†) metr. till 4, = maskulin, adj. 4. Molander Förespel 58 (1753). —
MASKULINITET, r. [jfr fr. masculinité]
1) biol. till 1: förhållandet att äga manligt kön. Könsarvets halt av maskulinitet och femininitet. (Berglund o.) Andreen Körtl. 210 (1937).
2) till 2: maskulin karaktär l. prägel, manlighet. Laurin Folkl. 270 (1915). Över de norska skådespelarna låg en prägel av maskulinitet, som verkade synnerligen sympatisk. Dens. 3Minn. 349 (1931).
Spalt M 422 band 17, 1943