Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MATURITET mat1urite4t l. -ɯ-, l. 01-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. maturität, fr. maturité; av lat. ma turitas (gen. -ātis), mognad, vbalsbst. till maturare (se MATURERA)]
(knappast br.) mognad; mogenhet. Swedberg Schibb. 283 (1716). LoW (1911).
Ssgr (i ä., icke officiellt spr.): MATURITETS-BETYG. [jfr t. maturitätszeugnis] avgångsbetyg från vissa högre skolor (vilket utvisade elevens mogenhet för universitetsstudier); mogenhetsbetyg. SvLittFT 1836, sp. 537 (om tyska förh.). BerRevElLärov. 1843, s. 129. PedT 1865, s. 158. Cannelin (1921). —
-EXAMEN. [jfr t. maturitätsprüfung, fr. examen de maturité] mogenhetsexamen; särsk. ss. benämning på den 1862 inrättade mogenhetsprövningen (1905 ersatt med studentexamen). SKN 1843, s. 125. AB 1869, nr 127, s. 2. —
-PRÖVNING. [jfr t. maturitätsprüfung] jfr -betyg o. -examen. Frey 1843, s. 403. PedT 1897, s. 145.

 

Spalt M 518 band 17, 1943

Webbansvarig