| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MEDBORGARE me3d~bor2jare, äv. (i vissa trakter) mä3d~, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
1) (†) om borgare i förh. till övriga borgare i samma stad. G1R 1: 108 (1523). En rethgong emellom biörn jönson borgmestare j lideköpung och Göstaff ionson borgare ther samme stadz och flere andre hans tretthebrödra och medborgare. Därs. 4: 295 (1527). Barchæus LandthHall. 126 (1773). Widegren (1788). — särsk.
a) om medlem av borgarståndet i förh. till övriga medlemmar av detta stånd. HJärta (1834) i 3SAH XL. 2: 221.
b) bildl. Så ären j icke nw gäster och fremmande, vtan helgha mannas medhborghare, och gudz hwszfolk. Ef. 2: 19 (NT 1526). Phrygius HimLif. 135 (1615).
2) [jfr nylat. civis academicus] (i sht i fråga om ä. förh.) person som ss. student l. lärare tillhör visst universitet (l. därmed jämställd högskola); vanl. (o. numera bl.) i uttr. akademisk medborgare. VDAkt. 1789, nr 230. Vid 14 års ålder blef (F. F. Carlson) inskrifven såsom akademisk medborgare. 3SAH 2: 24 (1887). Universitetets lärare och medborgare. AB 1894, nr 32, s. 3.
3) (†) om medborgare (i bet. 4) i förh. till övriga medborgare i samma stat. Ehrenadler Tel. 219 (1723). Också bibehöll sig den ärftliga adeln rätt väl så länge den med allvar bemödade sig om att öfverträffa sina medborgare i sann bildning. Geijer I. 5: 162 (1811). Sturzen-Becker 1: 97 (1861). Björkman (1889).
4) person som (med därmed förbundna rättigheter o. skyldigheter) tillhör en viss stat ss. medlem av det samhälle som staten bildar, statsborgare; ofta liktydigt med: undersåte; i sht förr ofta med särskild tanke på den ställning som tillkommer personer tillhörande en fri, demokratisk stat. Vara, bliva svensk medborgare. Bliva upptagen till svensk medborgare. Celsius G1 1: Föret. 5 (1746). Svenska medborgares rättigheter och skyldigheter. SFS 1873, nr 71, s. 9. Kungl. Maj:t har upptagit tyske undersåten .. (N. N.) till svensk medborgare. PT 1904, nr 130 A, s. 2. — jfr SAMHÄLLS-, STATS-MEDBORGARE. — särsk. i utvidgad l. bildl. anv.; tillf. äv. om sak (särsk. växt). Hagberg Pred. 2: 49 (1815). Jag är sålunda nödvändigt en medborgare i tvenne verldar, en tidlig och en tidlös. Wikner Mater. 238 (1870). Olika åsikter om, huruvida .. (boken) är en typisk medborgare i Sydskandinaviens äkta lövängsflora eller ej. SvNat. 1934, s. 72. jfr VÄRLDS-MEDBORGARE.
-ARMÉ. bildad av de civila medborgarna; motsatt: yrkesarmé. 2NF 34: Suppl. 379 (1922). —
-BREV. (i vitter stil) dokument utvisande ngns medborgarskap i en stat; nästan bl. bildl. Hur lycklig den, som finge / Medborgarbref i diktens verld. CVAStrandberg 1: 198 (1858). —
-DYGD. (medborgar(e)- 1861 osv. medborgs- 1810) dygd som utmärker l. anstår ngn i hans egenskap av medborgare i en stat. HH XXVII. 2: 217 (1810). —
-FEST. (nytt ord) offentlig fest till firande av viss händelse av allmän, samhällelig karaktär. LD 1941, nr 14, s. 12. —
-FÖRBUND. förbund med politisk l. social uppgift, bildat av en grupp medborgare i ett land. Svenska Kvinnors Medborgarförbund. Hertha 1921, s. 141. —
-GRUPP. —
-HUS. (nytt ord) offentlig byggnad uppförd av en stad för dess representation o. för sociala o. kulturella sammankomster o. d. SvD(A) 1936, nr 66, s. 7. —
-KLASS. (medborgar(e)- 1799 osv. medborgs- 1825—1842) klass av medborgare, samhällsklass. LBÄ 23—24: 110 (1799). —
-KRONA. (medborgar(e)- 1820 osv. medborgs- 1830—1834) (i vitter stil) ärekrans (av löv l. dyl.) som i ä. tid i vissa länder tilldelades ngn till erkännande av stor medborgerlig förtjänst; vanl. bildl.; jfr borgar-krans, -krona. SC 1: 704 (1820). 2SAH 10: 25 (1821; bildl.). NF (1886). Den romerska medborgarkronan. 2NF (1912). —
-PLIKT. (medborgar(e)- 1861 osv. medborgs- 1819) en medborgares samhällsplikt. Hagberg Pred. 5: 98 (1819). —
-RÄTT, r. l. m. (medborgar(e)- 1805 osv. medborgs- 1815—1847) sammanfattningen av de rättigheter som tillkomma medborgaren i en stat. Nordforss (1805). Medborgarrätt får ej förväxlas med politiska rättigheter, som endast vissa medborgare få utöfva. Aldén Medb. 1: 103 (1884; 2. uppl.). Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, / att medborgarrätt heter pengar. Heidenstam NDikt. 11 (1899, 1915). särsk. med tanke väsentligen på det förhållande att ngn tillhör viss stat ss. medborgare i denna o. vanl. liktydigt med: medborgarskap. Äga, hava, vinna, få, förvärva, söka, förlora svensk medborgarrätt. Giva, bevilja ngn svensk medborgarrätt. SC 1: 253 (1820). Förslag till lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt. BtRiksdP 1923, 5: nr 15, s. 1. särsk. bildl.; äv. i fråga om sak. Hagberg Pred. 2: 51 (1815). Utländska ords medborgarrätt hos oss. SvTidskr. 1874, s. 131. —
-SINNE. sinnelag som utmärker l. anstår ngn i hans egenskap av medborgare i en stat; vanl. pregnant, om gott, förebildligt sinnelag i detta avseende; jfr -anda. JournLTh. 1810, s. 611. Ett ojäfvigt vitnesbörd om oegennytta och medborgarsinne. Rydberg RomD 21 (1877). —
-SKOLA, r. l. f. (numera bl. tillf.) för meddelande av den allmänna bildning som en medborgare bör äga. AB 1896, nr 51, s. 2. —
-TÅG. (nytt ord) offentligt tåg i samband med medborgarfest l. annan tillställning av allmän, samhällelig karaktär. SvD(A) 1923, nr 148, s. 6.
B (†): MEDBORGERS-MAN, se C.
C (†): MEDBORGS-ANDA, -DYGD, -KLASS, -KRONA, se A. —
-MAN, m. (-borgers- 1824. -borgs- 1784—1875) (†) medborgare; äv. bildl. Thorild Gransk. 1784, 1: 23. Upp, evighetens prester, / upp, himlens medborgsmän! Tegnér (WB) 2: 128 (1812). Bäckström Lej. 3 (1875).
Ssgr (†): medborgsmanna-dygd. medborgardygd. Järta 2: 17 (1823). Svedelius SmSkr. II. 2: 154 (1862, 1888).
-PLIKT, -RÄTT, se A.
MEDBORGERSKA, f. (†)
1) [fsv. mädhborgherska (SthmTb. 3: 90)] till 1; om borgarhustru l. borgarkvinna i förh. till övriga borgare l. borgarhustrur osv. i samma stad. OPetri Tb. 124 (1526; uppl. 1929). Schroderus Dict. 21 (c. 1635).
Spalt M 579 band 17, 1943