| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MEDIKUS me4dikus, stundom 302 (mèdikuss Dalin), m.; best. (föga br.) -en, i best. anv. vanl. utan slutartikel; pl. medici me4disi resp. 302 (Berchelt PestOrs. E 6 b (1589) osv.), äv. (skämts., vard.) medikusar (Stahre Vindspel 14 (1878), Dahlgren Carl 74 (1916)). Anm. Ordet förekommer i ä. tid stundom med genomgående lat. böjning. Berchelt PestOrs. E 7 a (1589: medh een .. Medico). Humbla Landcr. 7 (1740: Medici, gen. sg.).
1) läkare; förr särsk. om läkare som företrädesvis behandlade invärtes sjukdomar (motsatt: kirurg); ss. enkelt ord numera nästan bl. dels skämts., dels i fråga om ä. förh. BOlavi 88 a (1578). Lazarettet är en practisk Schola, hvarest .. alla Medici och Chirurgi .. göra tjenst, innan de .. upföras på förslag til någon sysla. PH 8: 20 (1762). I Medicin höll Dumbom för, / .. At den helt säkert nytta gör / Åt Medici om intet flera. Kellgren (SVS) 2: 327 (1790). Fältskär Dicander, doktor Ekman eller hvad de hette Älfdalens gamla medikusar. Dahlgren Carl 74 (1916). — jfr AMIRALITETS-, FÄLT-, GARNISONS-, GENERALSTABS-, GRUV-, HOSPITAL-, HOV-, LANDS-, LASARETTS-, LIV-, PROVINSIAL-, SLOTTS-MEDIKUS m. fl.
2) (numera knappast br.) medicinare. Theologerna (måste) tåla jurister och medici bredvid sig i samma läroanstalt. Geijer I. 1: 187 (1845). Selander C15Dag. 122 (1927).
Spalt M 661 band 17, 1943