| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MENA me3na2, v.2 -ade, äv. (numera bl., i sht vard. o. i vitter stil, i ipf., sup. o. p. pf.) -er, -te, -t, -t. (pr. ind. sg. men 2Saml. 4: 177 (1588; i vers), Forsius Fosz 54 (1621; i vers); -ar G1R 1: 63 (1523) osv.; -er G1R 28: 295 (1558), Arvidi 208 (1651), Hof Skrifs. 178 (1753; klandrat). — ipf. -ade Forsius Fosz 285 (1621) osv.; -de FörarbSvLag 3: 162 (1714); -te OPetri Tb. 39 (1524; uppl. 1929) osv. — sup. -at Ebr. 11: 15 (NT 1526) osv.; -t 2SthmTb. 4: 91 (1570) osv. — p. pf. -ad AOxenstierna 2: 113 (1612: meneth, n.), Serenius (1734; under surmise) osv. -t RA I. 1: 454 (1546) osv.). vbalsbst. -ANDE; jfr MENING, sbst.
1) (med ett yttrande l. ord l. tecken o. d.) syfta på (ngn l. ngt), avse l. åsyfta (ngn l. ngt); förstå (se FÖRSTÅ, v.3 8); (med sina ord) vilja säga l. ha sagt (ngt); äv. abs.; i pass. ofta i sådana uttr. som vad menas med detta, med den här linjen på kartan?, dvs. vad betyder detta, den här linjen osv. G1R 1: 233 (1524). Att Bispen intet kan mehna honom der medh. RP 6: 285 (1636). Grækiska och Latin äro til Stammorden vndertijden insatte, at .. vnderräta, hwadh wij medh thet eller thet Ordet menom. Wallenius Proj. Föret. 2 (1682). När jag .. frågade dig, hvilka fyra författningar du menade. Dalsjö Platon 2: 367 (1872). Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen. Mat. 13: 18 (Bib. 1917). Ett antikt romerskt bad (är) icke .. vad vi nu mena med romerskt bad. Nilsson FestdVard. 22 (1925). — särsk.
a) för att förtydliga l. rätta till ngt som man själv har sagt. Han bor i Stockholm, nej, jag menar i Uppsala. 1Kor. 5: 10 (NT 1526). Itt fett Landh skal idher effter låtit wardha, / .. Gosen, menar iagh thz landet må wara. Gevaliensis Jos. 50 (1601). O Hammarspik! Ren släcks din Sol / (jag menar VäderSolen). Tegnér (WB) 2: 179 (1814). Dagens skiftande lif och oroliga äflan, jag menar litteraturens och konstens alster. 3SAH 6: 20 (1891).
b) i sådana uttr. som mena allvar (med ngt), äv. mena (det) allvarligt l. ärligt (med ngt), avse fullt allvar (med ngt, t. ex. en åtgärd, ett yttrande o. d.), icke göra ngt på skämt. Wii loffue tiigh att wii her med (dvs. med en viss tillsägelse) inthet skempt mene. G1R 1: 209 (1524). Dett han talar, meenar han intett alffvar medh. RP 8: 308 (1640). Att svårligen någon, som menar det ärligt med sin konst, kan uteslutande helga sig åt skrået. Tegnér (WB) 3: 375 (1819). (Om) du tror, att de menar allvar. Hedberg Sommarlov. 250 (1942).
c) i p. pr. i adjektivisk anv.; särsk. dels om blick, gest o. d.: varmed ngn vill antyda l. säga ngt som icke kan l. behöver uttryckas i ord; som innebär mycket; betydelsefull; dels om person: som åsyftar mer l. ngt annat än som direkt framgår av hans ord. Se menande ut, se ut som om man hade ngt i tankarna (men icke hade lust att säga det). Menande ögonkast. Bremer Pres. 92 (1834). Min styfmor börjar ge mig .. en och annan liten menande vink, som jag låtsar icke förstå. Dens. Dagb. 55 (1843). Wulff Dante 6 (1897; om person).
d) (vard.) med försvagad bet., i frågesatser som uttrycka missnöje med ngns beteende o. d.; i sådana uttr. som vad menar du med att inte komma i tid?, varför kommer du inte i tid? Är du inte färdig än? Vad menar du? Hvad menar ni med att skrifva. Weste (1807). Hammar (1936).
2) [uppkommet ur 1 gm subj.-växling] (†) om yttrande o. d.: åsyfta; om ord: betyda, innebära; om bild: föreställa. JournLTh. 1810, s. 550 (om bild). En allegori, eller sådant, som icke menar hvad som sägs. Almqvist Jagtsl. 62 (1832). Den varelse, gåtan (dvs. sfinxens gåta) mente, gick för .. (egyptiern) på sina fyra. Wikner Lifsfr. 2: 148 (1879). Det fornindiska (ordet) as .. mente ursprungligen ”sitta”. NordT 1881, s. 251.
3) mer l. mindre pregnant: ha sina innersta l. egentliga tankar l. känslor i full överensstämmelse med (ett visst yttrande l. beteende), värkligen tänka l. känna l. avse l. åsyfta (ngt). Han menar vad han säger. Rådhet vthi eens manz hierta är såsom diwp watn, men en förståndigh kan merkia hwad han menar. Ordspr. 20: 5 (Bib. 1541). Man giör mången ähra, och meenar dher intet medh. Grubb 500 (1665). ”Hon menar inte, som det låter, hjärtans Fredrik”, — ropade Karin, — ”hon vill bara göra sig rar”. Lönnberg Skogsb. 182 (1881). Hammar (1936). särsk.
a) (föga br.) i p. pf. i adjektivisk anv.: uppriktig, allvarlig. En hop tarfliga och troligen föga menade komplimanger. Ramsay Barnaår 7: 59 (1906). jfr HJÄRT-MENT.
b) (ngt vard.) med försvagad bet., i utropet det menar du (ni osv.) inte!, ss. uttryck för (glad) överraskning vid ett (muntligt) meddelande: du (osv.) skämtar! det är inte sant! det är väl inte möjligt? Hedberg Skära 9 (1931).
c) (ngt vard.) i uttr. (jo l. ja) jag menar det, för att bekräfta riktigheten i ngns utsago: (jo l. ja) säkert l. förvisso, ”(jo l. ja) det vill jag lova” (se LOVA, v.2 3); äv. med försvagad bet.: jag skulle tro det. Atterbom LÖ 2: 166 (1827). Polonius. Hvad tänker ni om mig? Konungen. Att ni en man af tro och heder är. Polonius. Jag menar det. Hagberg Shaksp. 1: 321 (1847). ”Jo, jag menar det!” — sa’ Jagare. Schultz Ordstäf 25 (c. 1865). Zetterström Praktik 14 (1920).
4) anse, tycka; hysa den åsikten (att osv.); ha l. vara av den meningen (att osv.). G1R 1: 31 (1521). En drucken man talar dristigt vth hwad han meenar. Grubb 854 (1665). Hvad menar du härom? Sahlstedt (1773). Herman mente att de skulle gifta sig till hösten. Siwertz Sel. 1: 136 (1920). — särsk.
a) (†) i uttr. mena göra ngt, anse sig göra ngt. Rääf Ydre 1: 348 (i handl. fr. 1595). När the see eller höra messas, mena the ther medh få syndernas förlåtelse. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 36 (c. 1600).
b) övergående i bet.: uttala ss. sin åsikt; äv. allmännare, ss. anföringsverb: påstå, säga. RA I. 2: 85 (1563). Mickel meente, thet är nu tidh / Hädhan skilias vthan all stridh. Forsius Fosz 21 (1621). (Han) tog sig förlägen vid örat och menade, att prosten var beskedlig. Topelius Vint. I. 2: 113 (1867, 1880). SDS 1943, nr 34, s. 11.
c) (numera bl. tillf.) i uttr. mena ja l. nej, vid återgivande i indirekt anföring av ngns åsikt l. vid besvarande av ngn fråga: uttala ss. sin åsikt att så är (resp. icke är) fallet; besvara frågan jakande resp. nekande. RP 2: 156 (1632). (Man disputerade om huruvida adeln) samma Tyonde skole wara vnderkastade. En dehl meente Jaa, en dehl Neij. RARP 3: 27 (1638). RP 11: 41 (1645). Behöver jag göra något mera? Erik menar nej, ty (osv.). Wägner Camill. 52 (1915).
e) (föga br.) i uttr. mena tro på, mer l. mindre bestämt förklara sig tro (att osv.), påstå (att osv.). Fryxell Ber. 5: 18 (1831). SvFolks. 180 (1844). Min fru! Trissotin menar tro på, att han skall äkta er dotter. CVAStrandberg 2: 369 (1865). Östergren (1932).
5) förmoda, tro, anta; förmena, hålla före; ta för givet; hålla för säkert, vara övertygad om; stundom svårt att skilja från 3. G1R 1: 63 (1523). Vppå then tijdh j thet icke menen, wardher menniskione son kommande. Mat. 24: 44 (NT 1526; Bib. 1917: vänten). När man mente .. (Gustav Vasa) skulle wara i Vpsale, war han wid Stäkeborg. Svart G1 41 (1561). At .. (egyptierna) ment, det Månen var bebygd. Lagerbring HistLit. 126 (1748). Lagerlöf Mårb. 116 (1922). — särsk.
a) filos. enligt vissa äldre filosofiska system: hålla för sant utan säkra grunder; särsk. ss. vbalsbst. -ande, om försanthållande utan säkra grunder. Tuderus Kiesewetter Log. 101 (1806). Boström 3: 570 (1835). Fries BotUtfl. 3: 11 (1864).
b) (ngt vard.) med försvagad bet., i mer l. mindre modesta påståenden med innebörden: jag skulle tro, jag skulle vilja påstå. Hes. 38: 13 (Bib. 1541). Hvad är det som den menniskian säger? jag menar, at hon talar i nattmössan. Modée Dår. 26 (1741). Det vore en väl så antaglig ståndpunkt, skulle jag mena. Östergren (1932).
6) (numera mindre br.) hysa förhoppning om (ngt), hoppas (se d. o. 1 a β); vänta; numera bl. med infinitiv l. att-sats; jfr 5. G1R 1: 127 (1523). Kung Christiern tyrannicerar / Gruffueligh, kan skee han menar / Sitt rijke ther medh stadhfästa. Prytz G1 B 1 a (1621). Sanning sökte du, och mente / få den ensam på din lott. Tegnér (WB) 2: 33 (c. 1810).
7) med mer l. mindre klar bet. av avsikt l. ändamål: syfta till, avse; tänka l. ha för avsikt (att göra ngt). (Den dödsdömde) viderkendes, at han haffde giffuit .. (en medanklagad) skuld upaa, thet han meente hielpa sich ther med. OPetri Tb. 65 (1525; uppl. 1929; möjl. till 6). The mena inthet annat ther med (dvs. med sitt tal) än göra oss odieus hooss Ständerna. RP 8: 315 (1640). Offta händer, att husbonden menar allenast nepsa tienaren, och det tager hårdare, än han ärnat. FörarbSvLag 2: 277 (1706). Den som håller et Tal på vers i Skara, menar dermed at fröjda icke Stockholm .. utan Skara. Thorild (SVS) 3: 17 (1791). Lundavår 1924, s. 103. — särsk.
a) med närmare bestämning (i form av adverbial l. obj. l. prepositionsuttr.) uttryckande ngns inställning l. sinnelag l. avsikter mot ngn l. ngt; i sådana uttr. som mena väl l. illa (förr äv. redligt l. troligen o. d.) med (förr äv. emot) ngn l. ngt; mena ngn l. ngt väl (förr äv. redligt osv. l. (allt) gott o. d.); äv. mena det (förr äv. saken) väl osv. med ngn l. ngt; förr äv. mena ngn l. ngt med trohet l. troskap l. godo o. d.; förr äv. i uttr. mena ngn av hjärta(t) o. d., vilja ngn av hjärtat väl; förr äv. i pass. i uttr. ngn (l. ngt) är l. blir troligen l. illa o. d. menad av ngn, ngn (l. ngt) är l. blir behandlad (behandlat) med trofasthet osv. av ngn resp. utsatt för onda anslag o. d. från ngns sida. G1R 14: 400 (1542: med al troskap). Huru väll och troligen h. k. M:t menar saken medh eder alle. RA I. 1: 354 (1544). The mene oss intidt godtt. G1R 19: 241 (1548). Huru otroligen vij .. altijd aff bägge parterne (dvs. lybeckare o. danskar) haffve meente varidh. Därs. 28: 114 (1558). Utan vi upå vår äre och edz vegne dett troligen menne. RA I. 2: 39 (1561). BtFinlH 4: 5 (1561: med tro och ähra). Jagh weet bland mijne Frender aldrigh een, / Then iagh som eder rätt aff hiertat meen. Forsius Fosz 54 (1621; Weigere: ret aff hiertet meen). RP 4: 3 (1634: emot). Hann .. alt gott med osz meenar. Vultejus Post. F 4 a (1686). Humbla Landcr. 96 (1740: redligt). Att han menat illa med Geijer, är lika otroligt, som att (osv.). Solnedg. 4: 93 (1914). jfr ILL-, VÄL-MENANDE.
b) i uttr. mena ngn (l. ngt) ngt (l. ngn) l. mena ngt (l. ngn) åt l. till ngn (l. ngt), tillämna l. tilltänka ngt (l. ngn) åt ngn (l. ngt), avse ngt (l. ngn) för ngn (l. ngt); numera nästan bl. i uttr. ngt är menat ngn l. åt, äv. för ngn. (Skalkar o. bovar) Som effter .. (kvinnors) ähre trachte, / Och meene them skam förwist. Landsm. 6: cxv (1583). Som om hvarje glas, hon räckte en kund, / Just varit åt honom ment. Runeberg 5: 29 (1860). Jag vet, att vi är menade för hvarandra. Wägner Wisb. 65 (1913).
c) i uttr. menad till l. som ngt, avsedd l. beräknad l. påtänkt till (l. såsom) ngt. Brahe Kr. 67 (c. 1585). At berörde Sammankomst .. war vtaff the Guisiske ther til meent, at (osv.). Schroderus Os. III. 2: 120 (1635). Att han är ment till fästman här i huset. Almkvist Turgenjef 7: 104 (1886). Som inskrift över dig är sången menad. Gullberg Kärlek 21 (1933).
d) i uttr. ngt är väl l. (icke) illa o. d. menat l. (vanl.) ment, ngt är gjort i god resp. ond osv. avsikt. OxBr. 3: 251 (1631). Dhet giör lijka mycket, om man winckar åth sin Wän, eller tagher honom i handh, när alt är wäl meent. Grubb 569 (1665). Ber om ursäkt .. var ej illa men’t. Wennerberg 2: 56 (1848, 1882). Litet ock klent, men väl ment. Landsm. XI. 2: 39 (1896). Nordström Amer. 188 (1923).
e) i p. pf., om meddelande, handling o. d.: avsedd att tolkas på visst sätt; numera bl. i sådana uttr. som vara ärligt l. uppriktigt menad, avsedd att vara ärlig osv. AOxenstierna 2: 113 (1612; om brev). At den act, som i går passerade, inthet så wore uttydd, som den är meent. RARP 8: 84 (1660). Upprigtigt menadt kan detta brefvet icke vara. 2SAH 46: 219 (1870). Heidenstam NDikt. 33 (1915). jfr VÄL-MENT.
f) (†) i p. pf. i adjektivisk anv., om plan, arrangemang o. d.: som man avsett l. hoppats på l. räknat med att kunna genomföra; påtänkt, tilltänkt. HH XVIII. 4: 23 (1709). Att afstå med sin mente prætention och förbättring på löhnen. VDAkt. 1717, nr 120. Edgren Tennyson Dikt. 173 (1902).
g) (†) med futural bibet.: ämna, ärna. AOxenstierna 2: 50 (1612). Jag menar i vår att låta uprensa grufuan. OxBr. 11: 74 (1633). Carl XII Bref 277 (1706). särsk.
α) i uttr. mena med uppresning, planera l. hota med uppror(?). Endoch Dalarna .. thet intet lägge på Hiertat, vthan meene medh Vpreesningh. Tegel G1 1: 157 (1622).
β) i uttr. mena vilja l. mena sig (vilja) göra ngt, ämna göra ngt, vilja göra ngt. Apg. 27: 39 (NT 1526). Hertig Johan och hertig Carl mene sigh medh the Danskes tillhielp vele mychit uthrätte. RA I. 2: 238 (1568). Jacob Flachsenius mente sigh resa till wäl:te fru om juhlhelgen. ConsAcAboP 5: 17 (1679),
8) [sannol. utvecklat ur 1, 1 a i sådana uttr. som ja(g) menar, ofta upprepat: ja(g) menar, (ja) ja(g) menar, använt vid osäkra försök att formulera vad man vill ha sagt] (ngt vard.) vilja säga ngt, men icke få fram det, ”tugga” på ngt; inte riktigt veta vad man skall säga; äv.: tveka, vara tveksam; särsk. i sådana uttr. som stå (äv. sitta o. d.) och mena. Nu hade jag menat och menat en lång tid, .. och Stina .. hade också menat och menat, men det hade ingenting blifvit utaf. Braun Calle 174 (1843). (Hon) satt bara och menade. Öberg Makt. 2: 21 (1906). Östergren (1932).
Spalt M 773 band 17, 1944