Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MENFÖRE me3n~fö2re l. ~fœ2-, n.; best. -et.
Etymologi
[fsv. menföre; jfr d. menføre, nor. dial. meinføre, dåligt före; antingen ssg av MEN, sbst.1, o. FÖRE, sbst. l. avledn. av MEN-FÖR (se d. o. 1)]
svårighet att komma fram (till lands l. till sjöss, i sht på grund av rådande snö- resp. isförhållanden); dåligt före l. väglag; i sht om dåligt slädföre; äv. bildl. G1R 4: 144 (1527). (I februari 1801) föll mycken Snö, hvaraf blef något mehnföre. VetAH 1804, s. 280. När det är menföre på hafvet, sitter Ålänningen fången. Topelius Lb. 2: 43 (1875). Snart lade sig fjärden i menföre med is, som hvarken bar eller brast. Hildén 3Ber. 7 (1918). SvD(A) 1929, nr 304, s. 14 (bildl.). Påförande av snö vid menföre. SFS 1931, s. 439. — särsk. (†) om naturföremål o. d. som hindrar l. försvårar framkomligheten. FörarbSvLag 5: 188 (1713).
Ssgr: MENFÖRES- l. MENFÖRS-DAG. (-föres-) (tillf.) jfr -tid. Under menföresdagarna. Månsson Rättf. 2: 419 (1916). —
-SLÄDE. släde som användes under menförestiden. SvKulturb. 1—2: 53 (1929). —
-TID. tid då det råder menföre. Murenius AV 587 (1666). 2SvKulturb. 7—8: 99 (1937). —
-VINTER. (-föres-) Det hade varit en bedrövlig menföresvinter, en hade varit som fängslad vid ön. Månsson Rättf. 1: 56 (1916).

 

Spalt M 784 band 17, 1944

Webbansvarig