Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MENSURERA män1sure4ra l. -sɯ-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr MENSURATION (se avledn.).
Etymologi
[jfr t. mensurieren; av lat. mensurare, mäta, avledn. av mensura (se MENSUR)]
1) (†) mäta (ngt) efter en viss måttstock, ge (ngt) de rätta måtten; äv. bildl.; jfr MENSUR 1. Swedberg Schibb. 284 (1716). Biberg 1: 146 (c. 1820; bildl.).
2) orgelb. i p. pf. i adjektivisk anv., om orgelpipa: som har så l. så stor vidd i förhållande till längden. En trångt mensurerad pipa. Drake Töpfer 113 (1850). Björling Klangf. 48 (1880). Att en öppen, medelmåttigt mensurerad pipa, som angiver tonen stora C, mäter ungefär 8 gamla (franska) fot i längd. Hennerberg (o. Norlind) 1: 108 (1912). Fornv. 1933, s. 242.
3) (om ä. förh.) mus. med avs. på musikstycke: förse med taktindelning, sätta i takt. Mensurerad musik. Hellerström Liturg. 192 (1932). Man (har), .. utan tillräckliga historiska grunder, velat mensurera koralen. Därs. 330.
Avledn.: MENSURATION, r. l. f.
1) (mindre br.) med. mätning som användes inom den fysikaliska diagnostiken; jfr mensurera 1. Hygiea 1860, s. 647. Petersson FysUnders. 329 (1908). 2NF (1912).
2) (†) orgelb. (orgelpipas) mensur (se d. o. 4); jfr mensurera 2. Drake Töpfer 115 (1850).

 

Spalt M 803 band 17, 1944

Webbansvarig