Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MERIDIONAL mer1idi1ωna4l l. me1-, l. -o- l. -å-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. o. eng. meridional; av fr. méridional, av senlat. meridionalis, till meridies (se MERIDIAN)]
1) som har avseende på l. tillhör en meridian (se d. o. 2); äv.: som går i meridianens riktning, från norr till söder. (Det svenska) Territoriets hufvudaxel går meridionalt, i norr och söder. Kjellén SvGeogr. 95 (1900). Hedin Bagdad 476 (1917).
2) (knappast br.) sydlig. Dalin (1871). BonnierKL (1925).
Ssgr (till 1): MERIDIONAL-BÄRG. (föga br.) bärg som har sin (huvudsakliga) utsträckning i meridianens riktning, från norr till söder. NoK 84: 81 (1927). —
-DEL. sjöt. i pl., om avståndet från ekvatorn till viss latituds parallell, uppmätt i longitudminuter. Pettersson Nav. 100 (1853). —
-DIFFERENS. sjöt. i uttr. meridionaldifferens i latitud, om skillnaden mellan tvenne latituders meridionaldelar. Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
-DISTANS. (†) sjöt. departur. Hauswolff Nav. 267 (1756). —
-PART. (föga br.) sjöt. = -del. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Ramsten o. Stenfelt (1917).

 

Spalt M 823 band 17, 1944

Webbansvarig