Publicerad 1944   Lämna synpunkter
METEORIT met1eori4t l. me1-, l. -år- l. -ωr-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. meteorit, eng. meteorite, fr. météorite; avledn. av METEOR]
1) geol. o. miner. meteorsten, aerolit. Berzelius ÅrsbVetA 1840, s. 243. Gertz o. Grönwall Min. 50 (1923). jfr GLAS-, JÄRN-, STEN-METEORIT.
2) (mera tillf.) mer l. mindre bildl.; jfr METEOR 3. Laforgue tillhör den franska litteraturens talrika meteoriter. De komma utifrån och bortifrån, glänsa och slockna. Österling Männ. 180 (1910).
Ssgr (i fackspr.; jfr motsv. ssgr med meteor): METEORIT-BANA, r. l. f. UVTF 10: 51 (1874). —
-BLOCK. Björling Meteor. 14 (1874). —
-FALL. LfF 1871, s. 326. —
-KRATER. 3NF 23: 123 (1937). —
-MOLN. Björling Meteor. 26 (1874). —
-RÄGN. SAOL (1900). Bergstrand Astr. 528 (1925). —
-STRÖM. Björling Meteor. 46 (1874). —
-SVÄRM. Björling Meteor. 26 (1874). —
-TEORI. teori som söker förklara himlakropparnas uppkomst ur ansamling av fasta kroppar från världsrymden, planetesimalteori. 2NF 35: 1265 (1923).

 

Spalt M 886 band 17, 1944

Webbansvarig