| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
METODIK met1ωdi4k l. me1-, äv. -od- l. -åd-, r. l. f.; best. -en; pl. (ss. konkret) -er.
1) (i vetenskapligt fackspr.) lära om (vetenskaplig) metod, lära om framställning av en vetenskap o. d., metodlära, metodologi (se d. o. 1); äv. konkret: skriftlig framställning av l. lärobok i metodik. Geijer I. 8: 355 (1843; konkret). Dalin (1853). Ribbing Log. 4 (1861). särsk. pedag. benämning på den del av didaktiken som behandlar l. handlar om metoderna för undervisning o. uppfostran. Allmän metodik, som rör undervisningsmetoden i det hela. Speciell (förr äv. särskild) metodik, som rör metoderna för undervisning i enskilda ämnen. Grenander Niemeyer 53 (1805; i fråga om moralisk uppfostran). Ordet metodik har nog ingen god klang för flertalet af dem som ifra för reformer i vårt undervisningsväsen. Verd. 1884, s. 263. Haglund HållnRörOrg. 1: 164 (1924; i skolidrott). jfr SPECIAL-, SPRÅK-METODIK.
2) = METOD 1. Elgström (o. Ingelgren) 171 (1809). Metodiken (inom dialektforskningen) har två delar: om materialets insamling, om dess framställning ock bearbetning. Landsm. III. 1: 8 (1881). Sedan mikroskopen förbättrats och metodiken skärpts, var det en ganska enkel sak att upptäcka mikroorganismer öfverallt, där jäsning iakttagits. Almquist Ärftl. 6 (1912). särsk.
a) (†) förmåga l. möjlighet att handla metodiskt. Norrländningen framför andra är af naturen utrustad med en sträng methodik. Rydqvist Resa 38 (1838).
b) pregnant, om överdriven benägenhet att handla efter metod. En av statistik och metodik besatt kontorschef. SvD(A) 1935, nr 315, s. 10. —
Spalt M 895 band 17, 1944