| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MINSANN minsan4 (minsa´nn Weste; minnsánn, äfv. mi’nn sànn Dalin), adv. o. interj.
(vard.)
1) ss. adv., använt för att förstärka ett påstående: i sanning, sannerligen, för visso; ”min själ”; numera ofta för att bekräfta l. understryka ett negativt l. oväntat påstående. Han är minsann inte rädd av sig. Det är minsann inte så lätt. Det är minsann ganska besvärligt. Jagh hadhe, min sann, Lampen fast kär. Forsius Fosz 488 (1621). Han är, min sann, ej värd, at äta af min draf. Dalin Arg. 1: 150 (1733, 1754). Runeberg var minsann icke den, som plägade uttrycka sig tvetydigt. Söderhjelm Runebg 2: 367 (1906). Sjön Ånimmen .. skäms minsann inte för sig. Ödman Reseb. 134 (1907). Siwertz Varuh. 31 (1926). — särsk.
a) efterställt.
α) ss. förstärkning av svarsorden ja, jo, nej: för visso, ”jag försäkrar”; ”visst”. Mondor. (Har man) Öppet bord, och kräsligt? Lisette. Jo, min sann! Leopold 1: 247 (1808, 1814). ”Känner du igen det här?” — Nej, minsann, invände jag bestört. Almqvist AMay 25 (1838).
β) i utrop l. frågor, i uttr. nå minsann, så minsann, ss. uttr. för stark förvåning o. d. Richard har gått sin väg, min far. ”Så minsann?” Almqvist God. 87 (1838). Nå, minsann! / Det var Olympia, förtrollerskan. Snoilsky 2: 46 (1881).
γ) efter en sats, övergående i interjektionell anv. Det var inte för mycket, minsann. Östergren (1932).
b) övergående i interjektionell anv. (jfr a γ).
α) ställt framför ett utrop av förvåning, en hotelse o. d.; äv. (föga br.) ställt framför en påståendesats. Minsann, där är han! Minsann, han ska nog få känna på det! Min sann, Augusta blir nu rik, och kan lefva som en Prinsessa med sin Adolph. Dalin Vitt. II. 5: 60 (1738). Minsann, jag diktar intet, utan berättar endast hvad (jag har hört). MoB 2: 152 (1797).
β) ss. inledande ord i negerad sats med omvänd ordföljd l. till om-sats, för att uttrycka förvåning över ngt oväntat. ”Minsann ror icke du som en hel karl,” sade Axner till roddaren. Blanche FlStadsg. 277 (1847). Minsann har .. (klockan) inte blivit fyra. Bergman Mark. 241 (1919). Minsann, om det inte var Jehubba? Alving FamS 102 (1919).
2) ss. interjektion, ställt framför en sats (eg. om-sats) för att uttrycka ett emfatiskt negerande: sannerligen; för visso icke. De tå väl en gång sig besinna: / Min san en barnsäng går så lätt. Lenngren (SVS) 1: 15 (1775). Minsann om det skall ske oftare än högst nödigt är. Almqvist Grimst. 21 (1839). Minsann jag begriper, kära Mimmi, huru du kan .. hinna med så mycket saker på en gång. Bremer Hertha 15 (1856). Minsann jag vet, om jag bleve så värst lessen, ifall någon ville presenta mig en pojke. Bergman Mark. 246 (1919).
Spalt M 1038 band 17, 1944