Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MISSKUND mis3~kun2d, r. l. m. l. f. (OPetri Hb. B 2 a (1529) osv.) ((†) n. Lucidor (SVS) 59 (c. 1670), Crusenstolpe Tess. 5: 307 (1849)); best. -en.
(i sht i högre, ofta religiös stil) förbarmande, nåd, barmhärtighet. Hava (stundom hysa, förr äv. göra) misskund med ngn. Bedja ngn om misskund. Straffa, avslöja ngn utan misskund. SvTr. 4: 6 (1521). Wår kära fadher then ther altijdt är benäghen till ath göra miszkund medh sin barn som bidhia honom och falla till fögho. OPetri MenFall G 1 b (1526). Iagh troor at Gvdh aff sin miskund, / För sin Son förlåter all synd. Ps. 1626, s. 14; jfr Ps. 1695, 8: 10. Utan misskund utmätes straffet (för den försumlige gångtrafikanten) i dagsböter. SvD(A) 1932, nr 299, s. 24.
-LÖS. (-kund- 1841—1932. -kunds- c. 1675 osv.) som saknar l. icke visar förbarmande, obarmhärtig. Hur misskundslös månn’ sig vår stierna teer, / När Guden oss så stadigt skilda seer. Lillienstedt Vitt. 260 (c. 1675). Östergren (1932).
Spalt M 1086 band 17, 1944